Jag känner igen flera av deltagarna direkt och det visar sig snabbt att det finns många beröringspunkter mellan oss. Barn i samma ålder eller så har vi setts på gymmet eller har en gemensam för detta arbetskamrat. Dessutom är kursledaren gift med min sambos kompis bror. Stämningen blir snabbt hemtrevlig och samtalsämnena är många. Men, vi har ju setts förut. Hon där känner min närmsta arbetskamrats mamma!
Det är så välbekant, att alla känner alla. I svenskfinland där jag har mina rötter är jargongen ungefär likadan. Så fort tillfälle ges kommer frågorna: vad heter du, var jobbar du, vem är din pappa? Finlandssvenskarna är inte så många och till och med jag som inte bott i Finland på många år, kan möta en bekant på gatan i Åbo eller Helsingfors. "Ankdammen" brukar mina släktingar kalla det, med en viss ironisk ton i rösten. Den finlandssvenska ankdammen. Jag har alltid varit mycket kritisk, mer än nödvändigt kanske. Varit glad att min familj bor i Sverige, känt mig instängd bland alla interna hälsningsfraser och sysslingar (därmed inte sagt att jag inte är stolt över att vara finlandssvensk, för det är jag) och i stället omgett mig med vänner från de mest skilda håll. Gängmentalitet är helt enkelt inget för mig. Så flyttade jag till Uppsala. Faktiskt är Salagatan och Väderkvarnsgatan inte helt olika gatorna runt salutorget i Åbo, kanske är det därför känslan av att alla kan placera en är så välbekant och hemtrevlig. För jag trivs som fisken i vattnet i Uppsala. Eller ankan i ankdammen, kanske man ska säga.
Hänger mig med liv och lust och konversationer om vem som har bytt jobb och vem som äger vilken krog. Tittar noga igenom annonserna på familjesidorna och läser intervjuer med kollegor, vänner och grannar i tidningen. Oftare än sällan finns det något som får en att tänka "just det, det är ju han... grannens bästa kompis bror" eller liknande. Känner ni igen er? Då känner vi antagligen varandra redan.