Vart tog spelet vägen, Storvreta!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter två matcher, ordinarie speltid, så är det målmässigt helt jämnt, 9—9 (4—4). I går vann Storvreta skottstatistiken med 29—28, utvisningarna slutade 4—4.
Tyvärr är det också tragiskt nog begripligt att AIK leder med 2—0 i matcher.
AIK är spelmässigt inte bättre än Storvreta, man har dessutom en sämre målvakt, hur konstigt det än kan låta så ser faktiskt Storvreta klart bättre ut, definitivt i kvartsfinal nummer två.
Men slutspel är som bekant ingen skönhetstävling. Det är mer ett medeltida slag. Visserligen med plastklubbor i stället för hillebarder, men ändå.
Har man inte hjärtat med så hjälper oftast inte briljanta kombinationer och finlir. Inte mot ett motstånd som AIK.
AIK är elakare, smartare och effektivare än Storvreta.
Därför står det 2—0 i matcher.
Av någon outgrundlig anledning uppträder Storvreta som ett juniorlag i avgörande lägen. Ängsligt springer man och tittar på matchuret, all kreativitet försvinner, spelet blir enkelspårigt
och destruktivt.
Som under de sista tio minuterna under ordinarie matchtid i går.
I stället för att hålla uppe spelet sjönk man ner i knät på målvakten Olsson, i stället för att våga söka ett pass som skulle kunna avlasta, så slog man bara ifrån sig i hopp om att tiden skulle rinna ut.
En match som nästan kändes klar efter 5—3 till Storvreta, bjöds AIK in i av ängsliga Storvretaspelare.
Fischerström, Vesterlund och Jidhe tilläts spela runt som de ville, och halva sista perioden kändes som ett enda långt power play för AIK.
Sånt håller naturligtvis inte. Och när AIK var i kapp var det bara en tidsfråga innan de skulle gå förbi. Med 1—0 i matcher kunde AIK chansa på ett sätt som Storvreta inte hade råd med.
Med 2—0 i matcher är det psykologiska övertaget än större.
Om inte Storvreta är förberedda på torsdag så kan scenerna bli otäcka.
AIK kommer att dra in som en stormen Gudrun II i Fyrishov, stärkta av 2—0 i matcher och den säkerhetsmarginal det ger.
En anledning till att Storvreta darrar när det hettar till kan vara Jocke Nordströms croupiercoachning.
Nordström har säkert någon fantastisk plan för hur han coachar laget. Jag ser inte storheten i det.
Kombinationerna känns oändliga, ibland känns det som om han drar namnen ur en hatt innan han slänger in nästa formation på planen, och jag tror att det bara förvärrar situationen när det börjar blåsa snålt.
Hade Nordström spelat ihop tre riktigt vassa kedjor och två stabila backpar som känner varandra utan och innan, så skulle naturligtvis säkerheten i utsatta lägen varit större.
Om Storvreta ska klara av att vända det här 0—2-underläget så måste de stora spelarna kliva fram. Men då måste de också få förtroendet och mycket speltid.
Mika Kohonen har varit utsökt så här långt. Men så har han också i särklass mest speltid i Storvreta.
Ge spelare som Johan Andersson, David Blomberg och Johannes Gustafsson större förtroende och mer speltid.
Då tror jag att de växer. Ge dem chansen att visa vad de går för.