Verkligheten är bättre än drömmen
Sju guld. Två silver. Fem brons. Fjorton medaljer. Jag tippade nio inför, och blev betraktad som en drömmare utan förankring i verkligheten.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
OS-guld i ishockey, där alla de bästa är med. Så otroligt sagolikt, och underbarast är det naturligtvis för den som förtjänar det allra mest - Mats Sundin.
Mats Sundin är en gigant på isen, han har allt. Han har skridskoåkning i världsklass, trots att att det ser ut som slow motion när han rör sig så går det obegripligt fort, han har en bländande teknik, han har ett briljant spelsinne, och framför allt: Han har en vilja som inte känner några barriärer.
Mats Sundin har hela sin karriär spelat i ett otillräckligt NHL-lag.
Därför har Mats Sundin inga stora titlar i Nordamerika, och inför OS har det till och med börjat tvivlas om hans kapacitet i Toronto. Det har snackats om att han inte är en vinnare. Tjena. Toronto har ett problem med vinnarattityd, men det problemet ligger knappast hos Mats Sundin. Mats Sundin andas vinnarattityd genom varje por i kroppen, och i går visade han hela världen att så är fallet.
Sverige hade en OS-titel i ishockey före Turin, men det i en turnering där inte de allra bästa var med. Nu är vår ställning på toppen av världens hockeytron odiskutabel. Men det betyder inte att det inte finns några moln på svensk landslagshockeys himmel. Det här var en sista underbart sagolik föreställning av den gyllene generationen. Nu ska Sedins och Zetterberg ta över. Och vilka mer? Ja, det är just det som är problemet.
Det kunde inte ha slutat bättre.
Vunnen tekning av Sundin till Forsberg, som tar in pucken i anfallszon, som droppar till Sundin, som droppar till Lidströms, som skjuter stenhårt via kryssribban in till matchvinnande 3-2 bakom världsmålvakten Antero Nittymäki.
Och sedan vaknade äntligen Henrik Lundqvist till, och som han vaknade till. Hans sista räddning på Jokinens skott var osannolik, snudd på lika vacker som Salos slajdräddning i Lillehammer 1994.
Men Peter Forsberg var inte bra. Peter Forsberg var bra under ett par sekvenser under matchen, och det räckte å andra sidan.
Peter Forsberg är magisk, och jag får ångra varenda ord inför hockeyturneringen, där jag inte ville se honom och hans blesserade ljumske överhuvudtaget i Turin.
Det som gör Peter Forsberg magiskt stor var hans glädje efter matchen, glädje över att få vara med och ge bland andra Mats Sundin ett OS-guld. Det är stort.
En enda liten tagg finns i mitt hjärta efter en annars fullständigt makalös olympiad. Att inte Marcus Ragnarsson tog chansen att vara med om den sista stora föreställningen.
Jag är övertygad om att Marcus Ragnarsson hade bidragit enormt. Det trodde Bengt-Åke Gustafsson också, men det trodde inte Marcus Ragnarsson själv. Beviset för att han hade hållit i OS är Kenny Jönsson. Röglebacken matchade och överglänste till och med Nicklas Lidström. Det hade Ragnarsson också gjort.
TILL SIST: Att femmilen slutar med Botvinov som silvermedaljör är ett dåligt skämt. Jag behöver inte förklara varför. Ni vet, hela världen vet, och det är riktigt uselt. Det är så uselt så att det isar i blodet. Jag hoppas att det gör det på Botvinov också.