Vi har slutat att prata med varandra
Indiekidsen som byter blandband på Kalmars lär trycka en tanig arm i magen på mig när jag säger det här, men att skriva sms är lite som att skriva låtar. Man tvingas välja sina ord, skriver Sara Pankowski.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Desto mindre kräks jag varje gång mobilen inte gör mer än piper till. Då vet jag att ett sms väntar. Ett litet meddelande som jag kan välja att ta nu eller vänta med tills senare. Inte alls som när mobilen ringer och jag svarar bara för att få tyst på eländet. Nyligen hamnade jag och en kompis i en diskussion om sms. Hon kunde för sitt liv inte förstå att människan som förr var dömd till att skriva brev för att kommunicera på långa avstånd och sedan uppfann telefonen för att äntligen kunna prata på distans, nu har resignerat och återgått till den svårare kommunikationsformen av de två: vi har börjat kommunicera skriftligt igen. Med telefonsamtalen kom rösten och tonläget, en känsla av att vara någon nära trots avståndet mellan lurarna. Nu väljer vi bort den biten för att istället knappa ner några anonyma rader via sms. Snacka om att backa i utvecklingen, tyckte hon.
Okej, sms är en kommunikationsform som är fattig på uttryck. Man har trehundranågonting tecken på sig att framföra sitt budskap. Det går inte att göra fetstil, kursiverat eller ett komma fem i radavstånd. Kanske är det synd, eller så är det just däri förtjusningen ligger, i det avskalade och svårtolkade. Som en effekt av övertydlighetens språk, för idag är ingenting tabu, allting är vulgariserat. Vi lever i en djup urringning som inte lämnar något åt fantasin. Det känns vackert att kunna välja bort det, att bara använda sig av bokstäver och ingenting mer. Indiekidsen som byter blandband på Kalmars lär trycka en tanig arm i magen på mig när jag säger det här, men att skriva sms är lite som att skriva låtar. Man behöver välja sina ord väl för att hålla sig inom det givna utrymmet.
För två år sedan lärde jag känna en kille som skrev så otroligt klockrena sms. De var roliga, smarta och aldrig förutsägbara. Snygga utan att vara det minsta pretentiösa, och jag som trodde att det inte var möjligt. Ett par rader säger väl inte så mycket, tyckte någon. Jag tycker att de säger allt. Säg mig vad du sms:ar om och jag ska säga dig vem du är. Mina tjejkompisar kan analysera sms till absurdum. Okej, korten på bordet, jag är likadan. Särskilt i början av ett nytt förhållande när allt fortfarande är osäkert, pinsamt och oerhört strategiskt.
- Vad menar han med "kram kram"? Kram två gånger! Betyder det mer än bara en kram?
- Varför skrev han punkt punkt punkt? Betyder det att...?
- Efter hur lång tid får man börja skriva "puss"?
Sms har gett en helt ny dimension åt det sociala spelet. När man pratar i telefon avslöjar tonfallet eller kanske tystnaden det man behöver veta. Man kan höra att någon är irriterad eller så hör man ingenting alls, för att det är så mycket läskigare att säga känsliga saker än att skriva dem. När man sms:ar finns det en rad osynliga regler. Att göra slut via sms är förbjudet och fylle-sms är farliga. Tydligen kan man installera en funktion som spärrar numret till ens ex när man festar.
Jag undrar om den skriftliga kommunikationen är på väg att ta över den muntliga? Idag har vi fullt upp med att göra karriär och förverkliga oss själva. Herregud, vem har tid att ringa egentligen? Att tala i telefon innebär alldeles för många tidsödande moment: man ska småprata, fråga hur läget är och framförallt så måste man lyssna. Sms är smidigt. Istället för att ringa och säga hej-hur-är-det-vad-gör-du-stör-jag-mmm-jo-just-det- precis-jaha-men-du-jag-tänkte-bara-fråga... kan man på två sekunder skriva "vilka sidor var det vi skulle läsa till imorgon?".
Samtidigt bygger den kortfattade skriftliga kommunikationen ett avstånd, den kan isolera och göra att man aldrig tar sig tid att kolla hur folk egentligen mår. Man slipper lättare undan. Plus att det har växt fram en kultur av fåniga smileygubbar och förkortningar.
Ändå älskar jag sms. Ett telefonsamtal är så flyktigt, det försvinner när jag har lagt på luren. Sms hinner jag fundera kring och de går att spara. De ger mig en möjlighet till att skriva de ord som jag inte vågar säga.
Jag älskar snygga sms.
Så självklart såg jag till att killen med de klockrena sms:en blev min pojkvän. Det är han fortfarande.