YLVA FORSBERG: Vilken nolla!

Jag tyckte mitt resonemang tydde på viss personlig mognad. Det kändes skönt att kunna ta avstånd från den där hetsen. Jag nämnde tankegångarna för min fem år yngre syster.
"- Nej Ylva, du är faktiskt tjugotvå år, inte trettiotvå! Du får inte bli tråkig. Livet är för kort för att inte vara piffig, du måste vara med på allt, du ska vara glad och du ska vara snygg!"

Det var just de kraven som jag ville ta avstånd från, men jag får motvilligt erkänna att hon hittade en svag punkt. Jag vill ju vara social, glad och snygg och samtidigt vill jag kunna dissa prutthurtiga lekar och prutthurtiga människor. Av rädsla för att vara den tråkiga blev jag ett offer för min systers kravprofil. Jag bestämde mig för att ge det en chans, köra fullt ut och vara med på lekar och allt vad som bjöds.
Sagt och gjort. Bredvid mitt namn på listan över reccar stod det Baywatch. Jag tog mig till min grupp där faddrarna välkomnade mig i röda shorts, vita Baywatch-t-shirtar, solariebränna, stora solglasögon, långt bakåtslickat hår och med en bergsprängare som pumpade I'll be ready. Välkommen till juristprogrammet tänkte jag för mig själv.

Så satte nollningen igång. Nu gällde det att hänga med och bli omtyckt. En maskot av en kondom, -javisst! Ta på sig röda leggings, -javisst! Spela brännboll med okokta ägg, -javisst!
Baywatchgruppen blev allt mer sammansvetsad. Vi började snegla på de andra grupperna. Vilka töntar! Lucky Luke hade en egen dans, så overkill! På kvällarnas nationsfester blandades vi med de andra grupperna men pratade inte med dem. Vi hade vår trygga sfär, vi som badat i fontänen tillsammans. På toaletten hörde jag några tjejer snacka skit om Baywatch. Jag blev förbannad.
I takt med att vi blev kaxigare så blev även nickarna och leendena mer ärliga. Det kändes plötsligt spännande att lära känna människorna omkring mig. Jag hörde mig själv livligt deltagande i en diskussion om feminism. Vi kände på och sorterade in varandra i det sociala arkivet. Däremellan skvallrades det och grupperades inom gruppen. För visst gick hon hem med honom, men nu sitter hon i en annans knä?
Trots min inledande skepsis så är det ju rätt charmigt att på ett okänt ställe med okända människor rocka loss på dansgolvet i röda leggings. Lite som en såpopera, lätt att utdöma innan man börjat titta.

Ylva Forsberg: Vilken nolla!

Nollning, pust. Ska jag vallas runt i fula kläder, göra förnedrande uppdrag och vara med på löjliga lekar? Nej tack, jag kan nog hitta kompisar fast jag kör mitt eget race.