Det är lördagkväll och jag befinner mig återigen på en svettig Uppsalakrog. Jag formulerar ännu en gång ett vänskapligt meddelande till en efterhängsen kille som förklarar att vi just bara borde vara vänner. Ni vet ett sådant där sms som inte ska gå att misstolkas. Med lite felstavade ord här och där som visar att jag inte har lagt ned onödig energi på det. Och ett simpelt ”kram” som avrundning.
Jag är helt enkelt inte redo för den stora kärleken och frågan är om jag någonsin kommer vilja bli det. Jag menar, än så länge blir jag inte alls avundsjuk på Rose i Titanic när hon står där i fören med sin ursnygge älskare bakom sig. Inte heller blev jag avundsjuk häromdagen då jag såg ett par som gick ”power walk” hand i hand. Ni vet när det blir värsta otakten med tanken på att killen tar mycket längre steg än tjejen. Trots flera snedsteg envisades de vid att hålla fast. Nej, jag vill inte vara sådär bunden.
Trots att jag är 24 år fyllda känner jag att enda anledningen till att skaffa mig en livspartner är att möjligheten för frukost på sängen ökar markant. Men jag vill kunna äta kesella vanilj varje kväll om jag så föredrar, utan att någon ska lägga sig i och vilja ha hallonsmak. Och på fredagsmyset har jag hellre chipspåsen för mig själv än delar den med någon grabb som kanske dubbeldippar i min väl valda dipmix. Och det där med att leva tills döden skiljer oss åt känns bara skrämmande.
Så vaknar jag upp på söndagsmorgonen med molande huvudvärk och funderar på om jag verkligen skickade i väg det där sms:et till den där killen. Jag tittar igenom mina skickade meddelanden och visst ligger det där. Med en aning för många felstavade ord och sitt slätstrukna ”kram” på slutet. Precis som vanligt. Nej, jag är verkligen inte redo för kärleken. Och inte vill jag bli det heller. Men när hungern smyger sig på blir jag ändå lite besviken. För någon frukost på sängen blir det inte den här morgonen heller.