– Det är roligt då dom kommer, och det är roligt då dom far.
Det hände att min pappa undslapp sig det uttrycket när vi lastade in fem barn och tre kubikmeter packning i bilen åkte hemåt efter en sommarvecka i Ångermanland. Han tyckte nog ärligt talat att det var roligare när vi kom än när vi åkte, men jag förstår det positiva i känslan av att återgå till rutinerna och påta på som vanligt i det lilla torpet i byn Röån.
Jag känner exakt likadant med sommarlovet. Det är roligt då det kommer, men det är inte så dumt när det nu faktiskt tar slut. Jag kliver ut i morgonrocken på verandan och ropar:
– Välkommen vardag!
Jag är helt enkelt nöjd nu. Jag vill inte ha fler bryggor och myggor och stränder och bränder och puteller och karuseller och sandaler och festivaler. Jag vill ha ordning och reda, måndag till freda’ och fasta rutiner för alla sjödiner.
Framför allt vill jag inte ha fler sorteringar och renoveringar. Det är vad jag ägnat mig åt de sista veckorna. Tre rum i huset skulle fixas, vilket man enkel gör genom att ta alla sakerna i dessa tre rum och fylla ett fjärde rum från golv till tak medan de övriga tre rummen målas och tapetseras. Sedan fördelar man ut allt från det fjärde rummet igen, bär ned en massa saker till källarförrådet, åker med fyra fulla släpvagnslass till återvinningen och inser att man trots allt på något obegripligt sätt har mer prylar än innan man började. Den klassiska frågan om vem som snor strumporna i tvättmaskinen är blaha blaha jämfört med frågan om vem som nattetid proppar våra källare smockfulla med prylar!
Jag inser att vårt förråd, och hundratusentals liknande förråd i svenska hem, är en bild av vrickad överkonsumtion. Och om det är det som tar död på vår planet, så är det som om vi redan har stoppat jordklotet i sodastreamern.
Och så fort det här konsumerandet har gått. I nyss nämnda torp i Röån var det extremt ont om Iphones och trangiakök och rullskridskor och ishockeyutrustningar. Men där fanns mycket annat. Mycket hjärta, till exempel.
Ett annat uttryck som pappa sa till mig och min bror när vi flyttade hemifrån var det uttryck han själv hade hört från sin far:
– Kom hem om du får det jävligt.
Kanske inte det elegantaste sättet att uttrycka sig på, men kärleken i budskapet går inte att ta miste på. Jag tycker det är något av det finaste man kan säga till sina barn. Och jag kommer att säga samma sak till mina.
Och det där torpet i Röån fylldes sakta med saker under åren som gick. Farfar kastade ingenting. Och inte pappa heller. Det fick vi ett tydligt exempel på den mörka dagen då vi åkte upp för att tömma torpet några månader efter det att pappa hade dött. Då hittade vi bland annat en låda gamla papper och en underbart humoristisk hälsning från andra sidan. På lådan hade pappa skrivit med stora svarta tuschbokstäver:
SKALL TROLIGEN KASTAS. DOCK INTE AV MEJ!