En vänlig grönskas rika dräkt prydde Sverige för 100 år sen, försommaren 1912. Den 6 juni invigdes de olympiska spelen, solskensolympiaden, på det nybyggda Stadion i Stockholm. Det firar vi. Den 14 maj avled August Strindberg. Det minnet firar vi också. Han följdes till dödsriket några veckor senare, den 15 juni, av den man som Strindberg kallade ”min värste ovän”. Han kommer inte att firas.

Ovännen hette Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare, mannen som styrde och ställde med Nobelpriset i litteratur, var tongivande kritiker i de konservativa tidningarna Post och Inrikes Tidningar och Vårt Land, framgångsrik lyriker, uppskattad psalmförfattare och så nära en hovskald, poeta laureatus, som någon svensk någonsin varit.

Många kände att det var symbolerna för det nya och det gamla, för radikalism och reaktion, för framtid och förgånget som gått ur tiden. Men folk i gemen gladde sig åt det soliga vädret, den vänliga grönskan och de svenska segrarna på Stadion. Den mest framgångsrike författaren det året var Pierre de Coubertin som under tysk pseudonym vann den olympiska tävlingen i litteratur med sitt Ode till idrotten och besegrade italienaren Gabriele D’Annunzio.

Wirsén och Strindberg hade genom åren många ovänner, men deras inbördes fiendeförhållande var speciellt. De löpte på banorna bredvid varandra och det ledde både till kollisioner och till märkliga sammanträffanden. Makterna drev sitt spel. Strindbergs genombrottsroman Röda rummet utkom några veckor innan Wirsén tog sitt inträde i Svenska Akademien och därmed fick en plattform för sin kommande verksamhet. Några år senare, 1882, driver Strindberg ohämmat med Wirsén i Det nya riket, löjlig poet, uppblåst akademiledamot. Samtidigt som Strindberg frikänns i Giftas-rättegången 1884, utses Wirsén till Akademiens sekreterare, och får en närmast diktatorisk makt genom att kontrollera inval, priser och stipendier och från 1901 även Nobelprisen.

På grund av Wirséns manövrer gick det första priset till Sully-Prudhomme, ”som knappast är diktare fastän han skriver vers”, tyckte Strindberg, som med andra litterära höjdare undertecknade en adress till Tolstoj och beklagade att inte han fått priset.

Strindbergs verk kalfatras, 1888 tar kritikern Wirsén itu med Fröken Julie. Recensionen följer en mall Wirsén gärna använder. Först en ursäkt till läsarna för att han befattat sig med ett så etiskt undermåligt verk. Så kommer ett partiskt innehållsreferat, ett snålt beröm som markerar objektivitet, ”Jeans vulgära råhet är alls icke dåligt tecknad”, ett beklagande av att författaren svikit tidigare förhoppningar, ett fördömande av tankeinnehållet och till sist misstankar om att författaren ”vid nedskrifvandet varit besvärad af någon hjern-åkomma, som gjort att han för tillfället ej var fullt normal”.

Mönstret följs när Wirsén bedömer den nya skandinaviska litteraturen som går i Brandes och Ibsens fotspår. Han är betydligt mer öppen och tolerant när det gäller fransk litteratur. Det dolda syftet är då att klämma åt de inhemska genom att visa att fransmännen redan gjort samma sak fast på ett intressantare sätt. Wirsén är faktiskt den förste som lyfter fram namn som Baudelaire och Flaubert. Han var en skarpsynt, fast ofta förblindad, kritiker.

Gustaf Fröding debuterade 1891 med Guitarr och dragharmonika. Wirsén tror att författaren är en signatur och sätter anföringstecken kring namnet. Han tycks misstänka att Heidenstam och Levertin spelar honom ett spratt. Dikter som Vackert väder och Jan Ersa och Per Persa gillar han, men Frödings pastisch på Bibelns Höga visan, ”Min kära är såsom en smärt gran”, gör honom rasande. Det är en hädisk parodi, men här är inte platsen att gå in på en närmare utredning, skriver han. Men typiskt nog sätter han genast i gång att göra just det.

Den stackars ”Fröding” ansätts med citat på hebreiska, italienska och latin, ställs inför bibeltolkningens olika etapper från synagogorna, över talmud och Origenes till 1800-talsexegeterna Ewalds och Delitzschs divergerande teorier och kvaddas slutgiltigt med en mystik tolkning av 30:e sången ur Dantes Purgatorio.

Överlägsen lärdom var ett vapen som Wirsén ofta använde för att markera sin maktposition. Men han såg också sin insats som en del i försvaret av en samhällsbevarande statsmakt, ett gudagivet kungavälde, en allmännelig kyrka och hem och härd (eller aris et focis som han föredrog att säga). Han bevakade det beståendes värdegrund utan att besinna att den måste vara bra skakig om den kunde hotas av en misslyckad dikt av en vilsegången lyrikdebutant. Eller var det just därför han var så desperat och oförsonlig?

Wirsén var i grunden en god poet men lyckades bäst när han glömde bort sitt ideologiska uppsåt. Han var bra på att hitta verkningsfulla bilder och symboler men försåg gärna dikten med en övertydlig parentes eller sistastrof som gav den en moralisk, religiös eller politisk poäng. Läsarna fick aldrig lämnas i ovisshet om den rätta tolkningen. Frihet, i politik, i kulturliv och i poesi, var någonting farligt och hotfullt.

Lönnen i en dikt från 1888 har splittrats av blixten och ger inte längre samma grönska som förr. Man spänner då ett järnband om stammen och nästa sommar grönskar trädet på nytt, trädgårdssångaren återvänder och den sjunger då en sång om det som just har berättats, ”om hur ett träd, som krossats, blommar ändå”.

Dikten ger en bild av en splittrad personlighet som överlever till fortsatt skapande genom stoisk självdisciplin. Säkert ett självporträtt, Wirsén var kluven, svår att hålla samman, och ingen visste det bättre än han själv. Som så ofta skäms också den här dikten av pedagogiskt nit, missriktad saklighet, bandet är av ”stadig metall”, överdriven sentimentalitet, ”trädgårdssångarens gamla visa”, och ett slags självbelåten förnöjsamhet. Diktaren Wirsén fick sitt betyg av Strindberg i Det nya riket: ”Hans poesi var en majstång, bestående av en naken stång påklädd med blommor.”

Carl David af Wirsén kom från en ämbetsmanna- och militärsläkt i Stockholm. Fadern gifte sig till Rockhammars bruk i Västmanland men i övrigt föll äktenskapet inte så lyckligt ut. Carl född 1842 var ingen karlakarl även om hans märkliga språkbegåvning, han behärskade femton språk, gav fadern förhoppningar om en diplomatkarriär. I Uppsala tog han en kansliexamen men gick sedan den akademiska vägen och disputerade 1866 på en uppsats i estetik följd av en diger komparativ avhandling i fransk litteratur.

Ett år var han lärare på Högre Allmänna Läroverket i Uppsala. Hans litteraturundervisning var inspirerande, men han var oerhört känslig för missljud när pojkarna deklamerade svensk poesi och rådbråkade den latinska. Han måste vårda nerver och hälsa i Italien innan han tack vare Viktor Rydberg fick en bibliotekariesyssla i Göteborg. I faderns ögon var Carl ett fiasko, särskilt som han förlovade sig med familjens musikguvernant. När pappa Thure dog kunde de gifta sig, men äktenskapet blev, liksom föräldrarnas, kylslaget. Endast pliktkänslan höll det samman. Järnbandet om den splittrade stammen.

Under studentåren i Uppsala tillhörde Wirsén ett litterärt kotteri, Namnlösa Sällskapet eller Signaturerna. Inspirerade av norrmannen Dietrichson skrev ynglingarna dikter i Runebergs och i Wirséns fall särskilt Franzéns anda. Vid sidan av Snoilsky var Wirsén den enda verkligt poetiska begåvningen i gruppen. Liksom många av de övriga engagerade sig Wirsén i ordenssällskapet SHT, ofta benämnt Tratten, och han var i två omgångar stormästare där. Då släppte han fram en helt annan sida av sitt väsen, en humoristisk poesi och ett leverne som inte alltid tycks ha svarat mot de sedliga krav han senare förfäktade.

Något hände åren kring 1880 som ändrade hans livssyn. Det misslyckade äktenskapet, en broders förvillelser som ändade i förtidig död i syfilis, en roseniansk systers evangelisatoriska verksamhet och kanske också vittringen av lukrativa ämbeten bidrog till att den bohemiske sällskapsbrodern Najkan eller David förvandlades till den fromme bitvargen Carl David af Wirsén. Vännerna förvånades, och inför kommande strider med sedlighetsivraren samlade fienderna i sina lador rykten om snusk han diktat eller praktiserat.

Wirsén kom in i Svenska Akademien 1879, med bara en diktsamling i bagaget. För Wirsén blev det viktigt att få vara en konungens troman, som farfar och farfars bror en gång varit. Redan 1884 blev han Akademiens sekreterare och utnyttjade den positionen till att gå Oscar II:s ärenden i litteraturpolitiska frågor och personärenden, men också till att genom skickligt intrigerande och dubbelspel få kungen och andra att dansa efter sin egen pipa. Den många gånger motbjudande hanteringen har med berättigad indignation skildrats av Germund Michanek.

Men det var Wirséns förtjänst att Akademien tog på sig uppgiften att dela ut Nobelpriset i litteratur. Den nedgångna och splittrade institutionen fick genom detta en helt ny status. Men också nya maktmöjligheter för den nu närmast rabiate ränksmidaren som till slut snärjde in sig i sina egna intriger. Selma Lagerlöf var en stark kandidat till priset 1908. Wirsén slängde då in ett kompromissnamn, Swinburne, som han själv stämplat som omöjlig hedning och hedonist ett par år innan. Oenigheten ledde till valet av en tysk filosof utan litterära meriter, Rudolf Eucken. Men det var oundvikligt att Selma Lagerlöf skulle få priset 1909. Därmed var Wirséns makt bruten.

Det var en ensam och isolerad förlorare som gick bort i juni för 100 år sedan. Han hade då länge plågats av en sömnlöshet som varken manisk läsning, sprit eller droger rådde på. Strindberg hade på slutet börjat tycka synd om honom och ställde ett porträtt av Wirsén på sitt skrivbord: ”Han tycktes lida av sina disharmonier, förräderier mot Kristus, och sina djupa fall; sju resor. Jag fattades av ett stort medlidande, och i ensamheten när ingen såg oss, lade jag handen på hans bekymrade panna och bad Gud hjälpa honom.”

Av Wirséns livsverk lever nu bara sommarpsalmen kvar. En vänlig grönskas rika dräkt är älskad, för liksom Den blomstertid nu kommer och Härlig är jorden prisar den naturen och låter två verser förlöpa innan det religiösa tränger sig på. Det var Waldemar Åhléns kongeniala melodi från 1933 som befäste framgången. Men att melodin är kongenial tyder ju på att texten är genial. Så även om vi inte högtidlighåller minnet av Carl David af Wirséns död bör vi ägna en tacksamhetens tanke åt att en dikt av honom ännu är levande, en sång om hur naturen skänker oss fröjd och hopp.