De senaste veckorna har Greta Thurfjells mastodonttext om ”huskvinnan” (DN 21/10) diskuterats livligt på såväl kultur- som ledarsidor. Thurfjell försöker artikulera en känsla som hon menar att både hon själv och unga kvinnor i hennes närhet känt under en senare tid – nämligen en ”förbjuden lockelse” i konservatismen. Även om det kan verka som en icke-fråga, ställd av en relativt priviligierad 24-åring, så pekar frågan mot en större tendens i samhället: kanske uppvisar faktiskt den yngre generationen ett avtagande intresse för den feministiska kampen?

Reaktionerna som följt på Thurfjells text är starka och hårda – för att inte säga fördömande – och kommer framför allt från kvinnor över 40. Det verkar handla om att visa att Thurfjells känsla är fel och att hon bara vill slippa ta ansvar för att bli vuxen. Just ansvarsfrågan lyfts särskilt av Lotta Lundberg: ”Det går fan inte att bli vuxen utan personligt ansvar” (SvD 24/10). Men vad innebär det egentligen att ta ansvar, och vilka aspekter har man skyldighet att ta ansvar för?

I replikerna på texten betonas det ekonomiska ansvaret tydligt. Linda Skugge frågar sig: ”Har vi misslyckats så fatalt med att lära våra döttrar den absolut viktigaste feministiska frågan: att bli ekonomiskt oberoende av en partner” (Expressen 24/10). Skugge verkar koppla samman det individuella ansvaret (att vara självförsörjande) med ett slags kollektivt ansvar (att föra en feministisk kamp).

Thurfjell har helt klart tagit ansvar för sitt eget ekonomiska oberoende. Debattörerna verkar dock kräva något annat: ett ansvar för en kollektiv kvinnlig frigörelse. Men är denna förväntning verkligen rimlig att lägga på en person född under 1990-talet?

90-talisternas generation, även kallad ”generation ordning”, har vuxit upp i en värld präglad av kris och instabilitet. Det är en generation som, enligt undersökningen ”Global Youth” (Kairos Future 2016), drömmer om det lilla livet där bra boende, bra jobb, fast relation och barn prioriteras. 90-talisterna beskrivs som lika konservativa som 30-talisterna.

Generation ordning försöker bli vuxna så snabbt de kan. Jag ser det i min närmaste omgivning: de köper bostadsrätter som de egentligen inte har råd med för att kunna arbeta och försörja sig och, på sikt, bilda familj. De tränar för att hålla sig sunda och friska för att vara anställningsbara. Livet kretsar kring gymmet, matlådan och amorteringen.

Det individuella ansvaret verkar med andra ord vara starkt, men något får mig att tvivla på generation ordnings samhällsengagemang. Vid en middag kommer frågan om slutförvar av kärnbränsle upp. Jag nämner något om att det visat sig finnas problem med den metod man använt sig av: kapslarna som ska garantera ett säkert förvar har börjat korrodera tidigare än man beräknat. ”Det finns väl viktigare saker att tänka på”, säger 90-talisten mitt emot mig. Först blir jag irriterad. Vad är det som är så viktigt att slutförvaret inte ens behöver diskuteras?

Jag skulle inte säga att generationskamraten är ointresserad av miljöfrågor – tvärtom vill han ge ett medvetet intryck i förhållande till dessa. Men snart förstår jag att den spontana reaktionen ger uttryck för något annat: det finns mer överhängande problem att lösa i nuet, problem som kan kopplas till en personlig, ekonomisk verklighet. Det kollektiva ansvaret (för framtida generationer) blir sekundärt i relation till det individuella ansvaret för försörjning.

Skugge frågar sig om ”de” har misslyckats med att lära sina döttrar den feministiska läxan om oberoende. Jag svarar ”nej”. ”Ni” har misslyckats med att ge dem en trygg framtid där det individuella ansvaret kan utvidgas till ett kollektivt ansvar.

UNT:s Maria Ripenberg beskriver ”huskvinnosvärmandet” som en ”anakronistisk trotsålder” som ”borde gå över” (UNT 1/11). Men den huskvinnodröm som Thurfjell ger uttryck för kan likaväl ses som en längtan efter trygghet i en osäker värld. Och längtan efter trygghet är inget som ”går över” så länge livsvillkoren är desamma.

Generation ordning tar sitt individuella ansvar. Men allt är faktiskt inte upp till dem. På andra sidan 90-strecket återfinner vi personer med makt, inflytande, positioner. Ni har också ett ansvar: att släppa fram, släppa in de unga kvinnor (och män) som försöker skapa sig självständiga och ekonomiskt oberoende liv. Kanske vore det till och med nyttigt att se till de mindre sammanhangen där ert inflytande genom konkreta handlingar kan göra skillnad, i stället för att enbart dröja kvar på ett abstrakt idéplan? Först då kan tanken om något större börja ta form även hos den yngre generationen.