Få skulle antagligen ha något att invända mot Maths Isacsons huvudpåstående om att vi sett en generell intensifiering av arbetslivet som accelererat sedan nittiotalskrisen. Här finns knappt skäl till att instämma i den så välbekanta körsången om att ”mer pengar till forskning” behövs. En uppsjö av storskaliga studier har redan beskrivit intensifieringen.

I intervjuartikeln som Isacson omnämner diskuterar jag utifrån min bok Arbetssamhället en bredare tendens, nämligen att arbetet håller på att förlora sin värdeskapande funktion.
Detta är en annan sak.

Att meningslöst arbete kan vara högintensivt är för många alltför uppenbart. Telefonförsäljare är exempelvis ytterst pådrivna och övervakade i sitt arbete.
Ändå är deras arbete meningslöst – vi skulle antagligen klara oss bättre utan det.

Diskussionen om arbetets mening har tyvärr lyst med sin frånvaro i svensk arbetslivsforskning. Den fulla sysselsättningens politik har tagits för given och i stället för granskning av arbetets nödvändighet har miljonerna rullat till granskning av arbetets villkor. Till vilken nytta?

Den intensifiering som Isacson så utförligt beskriver har märkligt nog ackompanjerats av den ena larmrapporten efter den andra.
Möjligen har arbetssamhället nått dithän att det står bortom den sociala ingenjörkonstens räddning. Utebliven reduktion av arbete förenat med stigande produktivitet har lett till ett oöverträffat slöseri av mänskliga och naturliga resurser.

Tjänstesektorn bjuder förvisso på de mest slående exemplen, men inte ens jordbrukssektorn är förskonad från överproduktionens slöseri: hälften av alla grödor som skördas slängs exempelvis i soporna.
Inget bidrar dock mer till sopberget än industrisektorn.

Som vi vet snurrar det materiella överflödet runt vid sidan av en global fattigdom som bland annat innebär att 9,7 miljoner barn varje år dör på grund av undernäring och lättbehandlade sjukdomar.
Den ojämlika fördelningen återkommer vad det gäller de tidsvinster som teknologins framsteg inneburit.

Trots den generella intensifiering av arbetslivet som Isacson påtalar finns det nämligen privilegierade yrkesgrupper som tvärtom får allt svårare att fylla arbetsdagen med arbetsuppgifter.
Det bör betonas att denna avlönade form av arbetslöshet enbart utgör ett av flera exempel på meningslöst arbete.