Kommentar Den 22 juli 2011 detonerade en bilbomb i Oslo och ett par timmar senare började skottlossning mot deltagarna i ett SSU-läger på Utøya. Sammanlagt dog 77 personer. Norrmannen Anders Behring Breivik dömdes för dåden. Hans motiv var uttalat högerextrema.

I år, sju år efter, har inte mindre än tre långfilmer baserade på händelserna premiär, "Utøya 22 juli" , "Rekonstruktion Utøya" på bio och "22 July" på strömningskanalen Netflix. I "Utøya 22 juli", regisserad av norrmannen Erik Poppe, får unga skådespelare gestalta den långa väntan på hjälp på ön. I svenska dokumentärfilmaren Carl Javérs "Rekonstruktion Utøya" får riktiga överlevare återskapa händelseförloppet med hjälp av tejpremsor i en studio. Britten Paul Greengrass film handlar mest om det rättsliga efterspelet.

Alla tre regissörerna har vittnat om deras drivkraft att göra de här filmerna är att försöka mota växande ultrahögerkrafter i Europa.

Artikelbild

| Scen ur "Rekonstruktion Utøya" som har Uppsalapremiär idag.

Det är vackert så, bara att hoppas att filmpubliken kan följa med i deras intentioner.

Men var går gränsen mellan konst och ren spekulation?

Frågan aktualiseras igen då nyligen meddelats att mordet på Kim Wall ska bli miniserie för tv. Hennes föräldrar välkomnar projektet, de vill inte att dotterns öde ska bli bortglömt, säger de till TT.

Filmerna om terrordåden i Oslo kanske kan blottlägga samhälleliga strukturer och mana till eftertanke om växande högerpopulism. Tv-serien om mordet på Kim Wall handlar än så länge om en ensam galning som begår ett bestialiskt brott mot en kvinna – klassiskt unket inom kriminalgenren. Vi får väl hoppas att tv-teamet kan lyfta den berättelsen till en annan nivå, värdig vår tids samhällsdebatt.