Krönika Snart är det dags. I april har den länge efterlängtade sjätte säsongen av HBO:s fantasyserie ”Game of Thrones” premiär. I väntan på detta har jag den senaste tiden passat på att se om ett par av succéseriens senaste säsonger. Det har då slagit mig hur serien, på ett sätt som även speglar vår världs historia, gestaltar det intima förhållandet mellan makt och våld. I Westeros upprätthålls och manifesteras makt genom våld. Intressantast att följa är dock erövraren Daenerys, slavarnas frigörare, som försöker skapa ett rättfärdigt styre men som gång på gång tvingas in i maktutövandets hopplösa våldspiraler. Makt och våld tycks omöjliga att skilja åt.

Just nu befinner vi oss mitt i de tre heliga påskdagarnas drama. Ett drama som, enligt oss kristna, på ett radikalt sätt förändrade världen. En del av påskens transformativa kraft ligger inte minst i hur relationen mellan makt och våld omförhandlas. Den romerska ockupationsmaktens kultur, som naglade Jesus vid korset, var en våldskultur som på många sätt liknade den som råder i Westeros. Genom våld och tortyr försökte man skrämma människor till underkastelse. Korset, ett av de värsta avrättningsredskap historien skådat, var kanske den yttersta symbolen för Roms våldsamma skrämselpropaganda.

Påsken är förvisso berättelsen om en seger, om hur ondskans makter till-intetgörs. Men denna seger åstadkoms inte genom ett våldsamt maktövertagande. När Gud själv i mänsklig gestalt, han som givits ”all makt i himlen och på jorden”, skall manifestera denna makt och visa världen sitt sanna ansikte, väljer han inte att besvara våld med våld. I stället låter han våldet och ondskan drabba honom själv. Gud går in i våldets mörka hjärta, tar dess främsta symbol, korset, och gör på påskdagens morgon om det till en symbol för den självutgivande kärlekens seger över våldet och döden. Så återvänder den uppståndne Jesus till sina lärjungar, till de som svikit och förnekat honom, och säger ”Shalom” – ”Fred”. Och våldets världsordning har rämnat, sprängts sönder inifrån. Den yttersta makten ligger inte hos våldsverkarna. Verklig makt är att avstå från våldet, avstå från värdslig makt.

Att det ligger något djupt tilltalande i denna tanke visar om inte annat det faktum att vår tids mest populära fantasyböcker och filmer, möjligtvis tillsammans med George R.R. Martins, helt bygger på påskens drama. Den djupt troende J.R.R. Tolkien skrev sin trilogi om Härskarringen med den mer eller mindre uttalade intentionen att sprida det kristna budskapet till människor som det annars kanske inte skulle nå. De visa i Tolkienstrilogi inser att det på inga villkor går att använda maktens ring. Det enda sättet att förgöra ondskan är att göra det till synes dåraktiga, nämligen att avstå från makten. Så går Kristus-gestalten Frodo, den ödmjukaste och ringaste av varelser, in i ondskans absoluta epicentrum, likt Jesus på korset, där ondskan så att säga får förgöra sig själv.

I dag är det lätt att förtvivla inför våldets många vidriga manifestationer, inför rapporterna från Syrien eller händelser som de på Bataclan, i Bryssel eller på Utøya. Påskens hoppfulla budskap är dock att våldet inte har sista ordet. Det visar också hur vi bäst svarar de makter som hävdar det förnuftiga i att bekämpa våld med våld. Påsken säger oss: Endast den självutgivande kärlekens dårskap kan besegra våldets skenbara förnuft.