På en soffa i ett vardagsrum i en lägenhet i Eriksberg satt AnnaKarin Kriström och grät av ilska och missmod. På bordet framför låg hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap, De gränslösa böckerna. Hon hade disputerat en månad tidigare, i april 2006. Nu ifrågasatte hon varför hon hade ägnat fem år åt att göra det - hon letade mening men hittade ingen. Plötsligt såg hon emellertid, glasklart, hur avhandlingen strimlades sönder framför henne. En hög remsor låg kvar.
– Så får du faktiskt inte göra, hörde hon en röst säga.
– Det får du visst. Du är fri att göra vad du vill med den där boken nu, replikerade en annan.

Hennes händer började sakta plocka med remsorna. Fläta samman dem. Bygga upp någonting nytt. Insikten slog henne. Hon kunde transformera texten till form. Skapa mening. Några dagar senare gick hon och köpte en dokumentförstörare.
 em år senare står hennes avhandling på ett svart piano. Fem år senare har mycket förändrats. AnnaKarin Kriström reflekterar över det i konstverkens tillblivelseprocess.
– Jag tycker att livet är så: det kan krackelera men sedan byggas ihop igen. Om någonting inte funkar kan det vara en ingång till någonting helt annat som man inte har någon aning om på förhand. Det är en väldigt trösterik känsla.
Vi står i samma rum som hon fick sitt smärre sammanbrott i den där vårdagen i maj. Jag säger att skulpturen vid en första anblick ser ut som ett hustak med hål i. Ovanför hänger mindre kuber i snören som verkar vara på väg upp eller ned från gluggarna.
– Ja, om du vill är det väl ett tak. Jag kallar det för form, säger hon och skrattar.
Bredvid pianot hänger en mjukare skulptur med rundare former. Det var tidigare en avhandling i psykologi; om dyslexi och om språket som bild och tecken. Passande för ändamålet kan man tycka. Precis som hennes egen avhandling om gränslöshet. Eller den bästa vännens, som handlade om den belgiske språkkrossande poeten Michaux. Men hennes skulpturer är inte medvetet skapade med tanke på avhandlingarnas innehåll.
– Så funkar det inte, då blir det för mycket tänkande. Jag vill komma bort från det. Jag vill känna.

Det är å andra sidan lätt att hitta intellektuella ingångar till hennes konst. Det paradoxalt aggressiva i att strimla någonting för att sedan kärleksfullt ägna en ansenlig mängd tid åt att göra någonting nytt är ett sätt. Det kunskapsteoretiska i att se vetenskap som en väv (remsorna flätas i tuskaft, ett slags vävteknik) där olika områden krockar och knyts ihop ett annat. Wittgensteins teorier om att språket är en summa av olika språkspel som hänger samman som fibrer i ett rep ett tredje. Men analysen överlåter hon åt andra. Oavsett tolkningsväg har ingen hittills uttryckt att åsikter om att vad hon gör är vanvördigt mot forskningen, men hon utesluter inte att vissa uppfattar det så.
– Avhandlingar har ju ganska hög status, så en del kanske tycker att jag förstör någonting fint. Men jag försöker göra någonting vackert, inte provocera.
Hon berättar att hon har insett att hon föredrar praktiskt arbete. När hon började studera vid Uppsala universitet 1998 gick allting väldigt fort. Kanske för fort. Åtta år efter att hon slagit upp kurslitteraturen kunde hon titulera sig fil dr, trots att hon erkänner att hon inte trivdes särskilt bra med att sitta i en ”cell” dagarna i ända.
– Man är väldigt formbunden i akademien. Man ska skriva på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt. Det passade nog inte mig. Men jag är jäkligt envis så jag fullföljde ändå.

I dag har AnnaKarin Kriström vänt den traditionella akademiska forskarbanan ryggen. Sedan två år tillbaka arbetar hon i stället som kursadministratör och studievägledare vid Uppsala Universitets litteraturvetenskapliga institution. Vid sidan av jobbar hon på ett större konstprojekt som ska uppföras i de humanistiska och språkvetenskapliga institutionernas lokaler i Campus Engelska parken. Verket kommer sammanlagt att innehålla 37 olika avhandlingar och beräknas vara klart i maj.
– Det tar lång tid och är väldigt pilligt. När det är så här storskaligt har jag inte improviserat fram formen, utan arbetar utifrån en ritning.
För att få en aning om hur tidskrävande det faktiskt är flätar vi ihop några remsor tillsammans. Jag påpekar att det är väldigt rogivande, även om mitt utförande är klumpigt. Uppmuntrande säger hon att det är svårt att få någon styrsel i början, innan allt hänger ihop.

Ungefär som en avhandling?
– Haha, precis. Men skillnaden är att det här var en vändpunkt, en utväg. Det är en sådan glädje att få sitta och strimla och sätta ihop. Att få använda händerna.