Här ska det vara, enligt Google maps, men allt som syns är en stor tegelkyrka med vidhängande byggnader. Berlins mest omskrivna moské, den unikt toleranta Ibn-Rushd-Goethe-moskén, har ingen skylt. Av säkerhetsskäl, berättar de när jag frågar. Man ska gå in på gården, öppna en sidodörr, och sedan fortsätta tre trappor upp.

Moskén grundades för ett år sedan av juristen Seyran Ates. Hon har trettio års erfarenhet av att försvara invandrade kvinnor i skilsmässomål och var en hårsmån från att dö när en exman till en av hennes klienter sköt henne i halsen.

Ates vill se en modern, reformerad och jämlik islam. I hennes moské, uppkallad efter den aristoteliske 1100-talsfilosofen Ibn Rushd och tyskarnas författarhelgon Goethe, ber kvinnor och män tillsammans, och kvinnor kan leda predikan. Detta har lett till nya mordhot mot Ates och hon har nu konstant polisskydd. Företrädare för traditionella moskéer tackar alltid nej när de får en inbjudan.

Artikelbild

| Abdel-Hakim Ourghi och Elham Manea ber framför ett stort medieuppbåd på invigningen av Ibn-Rushd-Goethe-moskén i Berlin, juni 2017. I moskén ber män och kvinnor tillsammans, homosexuella välkomnas och kvinnor kan leda predikan.

Rummet är hotellbeige; golvet är täckt av en heltäckningsmatta i samma färg. Längst fram finns en stor, halvmånformad träkonstruktion som påminner om en ställning för vinflaskor. Den visar riktningen till Mekka.

Klockan är strax före två och fredagsbönen ska snart börja. Två kvinnor lägger ut bönemattor. En ung man, vars bandana får honom att likna filmpiraten Jack Sparrow, studerar sin bok med tystlåtet allvar.

Hur många brukar komma? Omkring tio, svarar den yngre av de båda kvinnorna. Vi skulle säkert bli fler om vi lade fredagsbönen senare, så att folk kunde komma efter jobbet, men vi vill inte ändra för många traditioner, vi anklagas redan för att förändra för mycket.

Hon sveper en vinröd sjal om håret och inleder gudstjänsten med böneutropet.

Hur känns det att sitta där? Uppriktigt sagt en aning pinsamt, eftersom antalet åskådare är större än antalet troende. När alla har droppat in deltar åtta i fredagsbönen och elva tittar på.

Predikan hålls på tyska av en kvinna som ser ut som en pensionerad lärare, kortklippt och vithårig, klädd för sommarvärmen i jeans och utanpåskjorta. Som ämne för sin predikan har hon valt koranens första vers: det finns ingen gud utom Allah. Hon är sympatisk, men framstår som en nybörjare. Hon har ännu inte simmat ut på djupt vatten, och därför kan hon heller inte leda sina åhörare dit.

Efter gudstjänsten får besökarna tillfälle att ställa frågor. Seyran Ates är på resa, förklarar en vänlig man som svarar i hennes ställe. Han är van att tala med media, och vill bara kallas Muhammed E.

Just när jag börjar misströsta – moskén verkar vara en större hit för nyfikna åskådare eller rent ut sagt för journalister än för Berlins många invandrare – kommer Muhammed E fram till det väsentliga. Det är barnen. Skolorna skickar dit sina elever som en del av religionsundervisningen, och i Ibn-Rushd-Goethe-moskén får barn från muslimska familjer möta en helt annan islam än den de känner till hemifrån.

Muhammed E berättar hur han bemöter de intoleranta och ibland okunniga föreställningar om religionen som eleverna bär på. Nej, det står inte i koranen att kvinnor inte får cykla. Ordet ”cykel” förekommer inte ens. Hur vet du att kvinnor straffas i helvetet genom att hängas upp i håret – har någon kommit tillbaka därifrån och berättat det för dig?

Stirrar man sig blind på det lilla antal som deltar i fredagsbönen missar man moskéns verkliga, långsiktiga betydelse. När jag går därifrån står en liten polisbil vid grinden till gatan. Den sysslolöse polisen skakar bort gruset från bilens gummimattor.