”Alltså jag har ett sånt enormt kvinnoförakt. Jag menar jag är ändå feminist. Jag röstade på FI.”

Malin Lagerlöfs öppningsmening i pjäsen ”Kvinnor över 40 – vad ska man med dem till?”, som just nu spelas på Uppsala Stadsteater, ska jag hädanefter kasta efter varenda kvinnohatsförnekare jag möter.

Frågan är: Hur berättar vi bortom detta kvinnohat? Patriarkatet vill förstås bearbeta patriarkatet överallt, men jag vill åtminstone se ett feministiskt berättande som kastar sin stora pappa överbord och berättar berättelsen som den ser ut utan honom.

Som i filmen ”Mommy” av Xavier Dolan (2014). Det fantastiska med den filmen är att den aldrig ältar förlusten av pappan utan står mitt i relationerna som de ser ut nu, mellan mamman och sonen. Istället för att psykologisera skadan och göra pappan till den åtråvärda, förlorade pusselbit tillvaron snurrar kring, så tecknar den bara ett helt fabulöst porträtt av en mor. Och en son. Mamman är inte en kvinna som förlorade sin man, och sonen inte en son som förlorade sin far. Hon är hon, helt i egen rätt, och pojken har sitt bångstyriga liv. Från den punkten utspelar sig allt.

Varför är det så svårt att komma till den punkten?

Oftast dröjer vi oss kvar i pappans betydelse för allt: för kärleken, för självkänslan, för identiteten, för livet, hur det blev – som om hans glidning ut ur tillvaron (samtidigt som han dikterar den) hela tiden måste kompenseras, täppas igen, med nya svar på de eviga frågorna han ger upphov till; och med nya gestaltningar. Om han enbart vore undanglidande skulle han väl inte ha makt över så mycket?´Ekvationen går inte ihop, måste ideligen försöka lösas.

HBO-serien ”The Affair”, filmen ”Turist” av Ruben Östlund (tänk birollsrelationen), de första säsongerna av ”House of Cards” samt den nya filmen ”Svenskjävel” av Ronnie Sandahl gestaltar alla relationen mellan en ung kvinna och lite äldre man – som i det första och sista exemplet båda är frustrerade flerbarnspappor. Det här är på många sätt lysande dramatiseringar, men varför går det så sällan att komma runt den psykologiska figuren att den unga flickan vill ligga med sin pappa?

I en scen i ”House of Cards” pratar den unga tjejen i telefon med sin pappa medan hon ligger med sin äldre älskare, i ”Svenskjävel” är den 23-åriga Dino på flykt från sin alkade farsa när hon ramlar in i en äldre lover.

Att gubben liksom blir hennes pappa.

Det är så äckligt.

Jag har aldrig fattat det begäret, det bygger så mycket på kvinnohat, och förklaras av att gubben självklart måste ligga med någon som inte är hans mamma, vilket hans fru tydligen blivit. Frun är ofta så nollad i dessa gestaltningar, dyker upp som en ful bifigur som lagt bort hela sin femininitet, sin attraktionskraft och vigt livet åt att passa in i mallen för en kvinnlig fyrtioplussare med kort frisyr. En scen i ”Svenskjävel” fångar det så bra: frun kommer hem till sin strulande man, ser honom i bar överkropp i färd med att raka ansiktet och tar över rakhyveln, gör det åt honom. Medan han drömmer om sin sköna 23-åring står hustrun där och mammar honom, i deras enda fysiska kontakt.

Vem vill ligga med sin mamma? Det är vad dessa gestaltningar strålar ut. Men jag kontrar: vem i helvete vill ligga med sin pappa?

Behovet att skildra den här ställföreträdande evighetspappans möte med ”den mest knullbara kvinnan i ett rum” (Malin Lagerlöf igen) må ha varit omättligt. Men efter ”Svenskjävel” tror jag att han är helt färdigberättad. Han tar slut i samma stund som den coola dottern, strax innan hon går vinnande ur filmen, säger till sin far (apropå hans relation till den 23-åriga barnflickan): ”Du ska inte tro att du äger Dino bara för att du betalar för henne.”

Patriarkatet. Over and out.

Vidare till nästa punkt.