Den nio meter höga spindeln ser ut som ett löfte. ”Maman”, som Louise Bourgeois kallade sitt överlägset mest kända signaturverk, skulle kunna vara hotfull och det är möjligt att de betraktare som dras med en allvarlig form av arachnofobi föredrar att ta gå in till Moderna museet via sjösidan istället för huvudingången som under våren bevakas av den gigantiska åttafotingen. Men jag är inte säker. Den på avstånd bräckliga och på närmare håll helt kompromisslösa varelsen andas på ett lite märkligt sätt förtröstan, och jag skulle vara benägen att tro att merparten av de spindelfobiker som har vägarna förbi museet ser en behaglig möjlighet att till kognitiv terapi och lagom otäck exponering.

Det ovanstående är en smula lustigt. Den ”quick fix” som kbt kan locka med är i övrigt så fantastiskt långt ifrån Louise Bourgeois konstnärliga praktik, som så gärna och tacksamt låter sig tolkas i psykoanalytiskt långsamma lager på lager. Och att ställa sig under den stora metallspindeln och titta upp på äggen som sitter i en säck på undersidan av den knotiga kroppen innan man stiger in i utställningen känns mest av allt som att teckna ett avtal om att det som finns där inne ska leva upp till förväntningarna. Spindeln är för Bourgeois, som titeln antyder, ett porträtt av den för tidigt döda modern, men också en självklar bild av konstnären själv som väver sitt nät och skapar utgående från inre förutsättningar.

Louise Bourgeois har de senaste decennierna blivit något av en symbol för hela 1900-talets konst. Inte minst för att hon har en fot i så många betydelsefulla ismer. Efter att ha lagt sina matematikstudier på hyllan under det tidiga 30-talet studerade Louise Bourgeois konst för bland andra Fernand Léger innan hon lämnade Paris för New York där hon lärde känna de europeiska surrealisterna som hade gått i exil. Lite senare befann hon sig i centrum av gruppen som skapade den abstrakta expressionismen och trots att hon, i egenskap av kvinna, inte fick sitt stora genomslag förrän långt senare blev hon en självklar förebild för den feministiska konstscen som tog fart på 70-talet. Det sena genombrottet, Louise Bourgeois kanoniserades ordentligt först på 80-talet, var inte bara av ondo. Bourgeois menade själv att det var en välsignelse att hon hunnit arbeta relativt ostört i fyrtio är innan genombrottet kom, och kanske hade hon rätt. Hon hann i varje fall hitta ett uttryck som var helt eget, och där många av de hyllade män hon arbetade i skuggan av har fastnat i sin glansperiod har Bourgeois äldre verk behållit en anmärkningsvärd fräschör. Hon förblev också aktiv och intressant ända till sin död som 98-åring 2010.

Artikelbild

| Louise Bourgeois Together, 2005 © The Easton Foundation / BUS 2015.

Louise Bourgeois skildrade sina privata erfarenheter och hade som uttalad ambition att skapa ett aktivt kvinnligt subjekt, lösgjort från den passiva objektroll historien tilldelat henne. ”I Have Been to Hell and Back” håller sig nära den vedertagna tolkningen av konstnären och curator Iris Müller-Westermann presenterar nio små salar, eller kanske hellre tårtbitar, som tematiskt belyser olika sidor hos Bourgeois. ”Ensamhet”, ”Trauma”, ”Bräcklighet” och ”Balans” är exempel. De små salarna binds samman av håligheter där man anar eller ser rakt in i andra rum, och utställningsarkitekturen påminner inte så lite om ett nät. Vi guidas pedagogiskt igenom skulptörens olika sidor. De ensliga vertikala skyskrapslika skulpturerna andas en fasansfull ensamhet, medan kroppsligt utforskande, amorft flyende massor i material som latex, brons och ben uppvisar en dallrande kraft. Sexuellt ambivalenta tygdockor, kroppar reducerade till attribut och/eller förvandlade till byggnader. Bröst och kukar i aggressiva klasar kontrasterar mot elegant genomarbetade installationer som undersöker rum. Ord och språk dyker upp i bilder och broderier och om utställningen bidrar med ett tillägg till den gängse tolkning så är det just att visa att Louise Bourgeois är mer än den skulptör hon främst är känd som. Också de tvådimensionella verken håller nivå och platsar i helheten.

Utställningen vill peka och pekar verkligen på en enorm bredd – i både material och uttryck. Tårtbitarna lägger sig tillrätta som om vi spelade Trivial Persuit. Det är både en styrka och en svaghet. Rummen leder oss kanske lite för tydligt genom konstnärskapet. Trots all bredd blir presentationen – som förmodligen delvis beror på att utställningen ska vidare till Museo Picasso i Malaga, som består av en räcka små rum – onödigt begränsad.

Men ”I Have Been to Hell and Back” är ändå en av vårens givna höjdpunkter. Som Bourgeois själv fortsätter i det broderi där utställningen har hämtat sin titel: ”And Let Me Tell You it was Wonderful.”