Tvåhundra år har, som bekant, gått sedan Sverige styckades. I det ryska storfurstendömet Finland fortlevde den gamla ordningen genom de gustavianska författningarna från sent 1700-tal. Och i vad Helsingforshistorikern Matti Klinge kallat det bernadotteska Lill-Sverige genomfördes en statskupp, avskaffades denna nog så strama regim och valdes en ny dynasti.
Hur mycket märks av dessa händelser i dag som väl borde ha lett till att de båda nya länderna utvecklats olikartat? Hur olika är finländare och svenskar i själva verket? Vad betyder det att milliontals människor sitter på samma båtar och äter alldeles samma smörgåsbord, tuggar i sig varandra, år ut och år in? Varför är brevlådor i Finland och Sverige gula, medan danskar och norrmän, som åtskildes bara fem år senare, har röda? Varför har finländare och svenskar fem siffror i postnumren, medan brev kan delas ut med enbart fyra i våra västliga grannländer - där man inte heller, som hos oss och finländarna, behöver slå riktnummer när man ringer rikssamtal? Danska och norska bilregistreringsnummer består av två bokstäver och fem siffror, medan vi i Finland och Sverige finner tre plus tre.

När vi gick in i EU räckte det med en översättning till svenska för två länder som varit separata stater i tvåhundra år, vilket är världsunikt. Och det är inte lätt att på gatan avgöra folks civilstånd; hos oss och i Finland har de gifta kvinnorna två ringar på vänster hand, i Norge, Danmark och på Island bara en - på den högra. Norska hustrun Grete fann sig lätt i den östnordiska ordningen, när hon, som hon såg det, av mig fick en bonusring utöver det handslag man i väst ger varandra vid altaret som tecken på den ingångna pakten. Och med precision går det bara att översätta Emil i Lönneberga till finska, då illbattingen som vuxen blev ordförande i kommunalnämnden - och sådana finns bara i Sverige och Finland.
Klinge har hävdat att alla finnar är svenskar, och förre statsministern och riksdagens talman Paavo Lipponen säger alltid att man för att förstå finnen måste förstå svensken i honom. Gäller också det omvända? Läsebok för folkskolan, "Statens läsebok", detta nationaliseringsverktyg som milliontals svenskar fostrats med, hade som devis "Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat" - en direktöversättning ur Kalevala - och när unionsbrodern Norge 1890 försvann ur läseboken, när detta resonemangsäktenskap började knaka i fogarna, ökades ständigt det finländska inslaget i den. Unionsländerna gled isär och de åtskilda länderna växte samman som aldrig förr. Med Franzén, Runeberg och Topelius försvenskades det Sverige som aldrig blivit vad det är utan "Bereden väg för Herran", "Sven Dufva" och "Sampo Lappelill". Och när de svenska tonåringarna i tidigt 1900-tal fick sina avgångsbetyg från folkskolan kunde blanketten prydas med "Vårt land, vårt land, vårt fosterland, ljud högt o dyra ord!" Alla svenskar är finnar. Det ligger åtskillig sanning i vad Finlands ambassadör i Stockholm Alec Aalto - med anknytning till Bernhard Shaw - understryker: "Storbritannien och USA är två länder åtskilda av ett gemensamt språk, medan Finland och Sverige är förenade av två helt olika språk".

Det är bara det att dessa språk är lika grammatiskt olika som de är semantiskt, innehållsligt lika. Påslakan heter pussilakana och inte dynebetræk/dynetrekk, stadshus heter stadshus/kaupungintalo och inte rådhus, pojke heter poika och inte gut/gutt, bitsocker heter inte sukkerbiter utan palasokeri, varför sokeripalat, och inget annat, betyder sockerbitar, kenkä har inte lånats in till Norge som känga, där känga heter støvel, och kjenge står för dryckeskåsa, och, apropå drycker, heter inte rapakalja (usel svagdricka) rappakalja i väst utan motsvaras där av tullesnakk (som man kanske ägnar sig åt när man druckit något starkare) och så vidare i det oändliga.

Det är fel att tala om 1809 i termer av "skilsmässa", då en sådan ju förutsätter en vigsel eller ett slags union. Men på så sätt hade dagens Finland inte dragits in under centralmakten i Stockholm, utan "Österland", som området länge kallades, hade vartefter fogats till centrum på samma sätt som exempelvis Västmanland, Södermanland och Norrland. Rikssprängningen råkade nu inträffa när nationalismen började breda ut sig överallt, och det har haft betydelse för historieskrivningen och ideologiproduktionen. I en fennomansk tradition framställdes Finland som så finskt som möjligt och Sverige i hög grad som det närmast helt svensktalande Lill-Sverige det tidigare aldrig varit.
Men om man krafsar i denna statsfixerade historiografi och går ned i den samhälleliga vardagen skall man finna att det i mångt handlade om Rikssprängningen som kom av sig, som jag kallat en bok jag just givit ut. Alexander I hade på Borgå lantdag 1809 lovat att Finland skulle få behålla sitt statsskick, att det mycket statslika storfurstendömet fick inre självstyre, och än mötte inte det sena 1800-talets form av nationalism, som i Finlands fall betydde russifiering i en rad avseenden. Den rätt toleranta ryska "konglomeratstaten", den "sammansatta staten" som finländarna gärna kallade imperiet, höll sig länge och i hög grad till Alexanders löften. Och i det Finland som för första gången på länge verkligen fick vara i fred kunde man i statliga utredningar i gammal god inhemsk tradition sitta och se över vad som behövde reformeras.

Dessa handlingar, som jag plöjt i Carolina Redivivas fantastiska samlingar, är en studie i finländsk svenskhet. Skogsvård, svedjebruk, jordbruk, sjöfart, brandtillsyn, ja allt vad som tänkas kan, följs upp från åtminstone Gustav Vasas dagar i en strävan att markera att det var det eget inhemska det handlade om. Man inhämtade kunskap om förhållandena i åtskilliga länder (sällan dock i det så annorlunda Ryssland), men utredarna landade normalt i Sverige: när man skulle komma till rätta med prostitutionen i Helsingfors undersöktes hur man levde i sus och dus på kontinenten, men sist och slutligen insåg man att sedeslösheten i den egna huvudstaden bara kunde jämföras med skörlevnaden i Stockholm. När det hastade - som när koleran slog till - skrev kejserliga senaten i Finland helt enkelt av vad som redan beslutats i Sverige och gjorde det till sitt, samme jurist, den till Stockholm flydde J.J. Nordström ("en hetlevrad och envis finne"), skrev utkasten till kommunalförfattningar för båda länderna, och när regionalförvaltningen utreddes skämdes en av kommittéledamöterna över att man nära nog ordagrant plagierat de svenska förlagorna. Men vad göra, när man hade en identisk lagstiftning att förvalta och reformera? Vi kunde så att säga bara förbli och utvecklas lika. I praktiken fortsatte Finland att i hög grad styras från Stockholm.
När det i sent 1800-tal blev aktuellt att (som överallt) skapa en nationell enhet av det så heterogena Ryssland blev i Finland legalismen och konstitutionalismen på alla nivåer minst lika starka identitetsmarkörer som nationalismen. Sveriges rikes lag, Ruotsin valtakunnan laki, bytte inte namn till Suomen laki förrän 1955 (i sin svenska version 1963), och den gavs i tidigt 1900-tal ut som pocketbok två gånger så att alla kunde ha den med sig i alla lägen - kanske de enda gånger lagen blivit en kioskvältare. Den hade dessutom redan 1824 givits ut på ryska så att de nya makthavarna inte skulle fara i vill om vad till exempel en fri finsk bonde var. Och sådana bönder kunde på invant vis komma samman till sina sockenstämmor och kräva respekt för tingens ordning.

I det allra första numret av Upsala Nya Tidning 1890 meddelar signaturen "Envis" att "vi Finlands allmoge" inte alls är glada åt "förryskningsplanerna", och att vi alls inte är "färdiga att avstå från våra lagar och våra samhällsinrättningar, i vilkas skydd vi hava utvecklat och förkovrat oss". Detta "beslut" hade av 200 vanliga bönder fattats "enhälligt" i S:t Michels socken. Runeberg hade då redan låtit Olof Wibelius i "Landshövdingen" kalla lagen för "vår vapenlösa trygghet".
Det var inte bara Franzén, Runeberg och Topelius som diktade samman våra länder. Intresset för Finland var större i Sverige än vad forskningen om skandinavismen påvisat. När innehållet i Norden. Skandinavisk national-kalender allt mer fylldes med stoff österifrån bytte den namn till Norden. Nordisk national-kalender, vilket har åtskilligt att säga om Finlands betydelse för utvecklingen av ett Nordenbegrepp. När Norge alltså 1890 var utrensat ur Läsebok för folkskolan placerades Runeberg och Topelius i en översikt av svenska språket och litteraturen under rubriken "Det nya statsskickets tid. 2. Tiden efter 1830". Mer kulturella svenska konstitutionsfäder kunde de
knappast bli.

De unioner som följde i Napoleonkrigens fotspår blev inga bestående skapelser. Den rysk-finska föreningen finns kvar i Alexander I:s dröm om en union, manifesterad i "Unionsgatan" i Helsingfors, och av den svensk-norska påminner inte mycket annat än "Karl Johan" i Oslo om försöken att förena "brödrafolken". 1869 hävdades att, om man bortsåg från de politiska förhållandena, Sverige i språkligt och litterärt hänseende fortfarande hade "besittningar" i Finland. Uppfattningen var säkert färgad av att Franzén redan 1810 i sin dikt "Den inre föreningen" konstaterat att 1809 inneburit ett "svärdshugg" men att det gemensamma arvet skulle trygga oss en inre enhet av andlig natur, "regnbågen lik över havet som sjuder". Han blev sannspådd. Rikssprängningen kom i kulturellt avseende av sig. De siamesiska tvillingarna kunde inte skiljas åt.

Torkel Jansson, professor i historia vid Uppsala universitet