"Den som är mest kränkt vinner”. Talesättet är oftast menat som ett skämt om åsiktsklimatet i dagens Sverige, men med en kärna av allvar. Att gå ut i offentligheten som ”kränkt” –å egna eller kanske andras eller hela gruppers vägnar- och därmed anse sig ha något slags moralisk förkörsrätt i den allmänna diskussionen har blivit gängse.

Jag menar att denna culture of victimhood –för att använda den engelska termen- handlar om något mycket ödesdigert.

Kränkthetskulturen är tvilling med den växande populismen i Västvärlden. Stormarna kring Sverigedemokraterna, #metoo-kampanjerna, akademiskandalerna (där en elitinstitution faller) och hetsen på sociala medier runt integration och svenskhet skapar det klimat vi kan kalla ”tidsandan” i Sverige valåret 2018. Den gynnar kränkthet och populism.

Artikelbild

| Om Donald Trump sätter ”America first” bör vi sätta ”Europe first”, skriver Anna Libak i sin bok ”Forstå populismen”.

Mitt resonemang bygger på en stimulerande läsning av danskan Anna Libaks essäbok ”Forstå populismen!” (2018). Titeln talar inte om att ursäkta populismen, men om att anstränga sig för att begripa den. Apropå den enorma internationella litteraturen i ämnet tycker Libak att ett inslag i definitionen av populism ofta är underskattat –kanske det viktigaste- nämligen ”kraenkelsen”. Hon menar att ”essensen av populismen i de västliga samhällena idag är påståendet om att ’man har kränkt oss’. Man har gjort oss orätt och vi vill inte finna oss i det. Vilka ´man’, ’vi’ och ’dom’ är kan variera”.

Vad gäller konfliktfrågor som flyktingpolitik, integration eller EU är skillnaderna numera så små mellan de klassiska partierna –borgerliga likaväl som socialdemokratiska- och de populistiska (Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet i Norge eller Sverigedemokraterna) att det krävs något extra för att stämpla vissa som just ”populistiska”. Att de gärna visar upp sig som nationalister eller nationalkonservativa kan vara ett signum, men också gammelpartierna tävlar numera om att åberopa vad de kallar danska, norska eller svenska värderingar. Gränserna blir flytande. Då blir ”kraenkelsen” helt central, menar Anna Libak.

Vissa rörelser, politiker och debattörer tar nämligen som sin uppgift att driva ”de kränktas” talan, eller att exploatera och politisera deras känslor. Det må handla om ”verklighetens folk” eller ”den tysta majoriteten”, om ”åsidosatta vita heterosexuella män” eller ”tillbakahållna kvinnor” (Feministiskt Initiativ). Victor Orbán i Ungern eller Donald Trump i USA kan utmåla sina nationer som förnedrade, medan ”de andra” som anklagas för kränkningarna kan vara FN, EU, invandrarna, pk-eliten, Kina, medierna, muslimerna, Angela Merkel och de tyska storbankerna. Det är bara att välja.

En följd av bilden av populismen som ett evigt vi-och-dom-drama är att här syns så tydligt syskonskapet med dagens alla debatter om identitet, kön och genus, hudfärg, rasifiering och kulturell appropriering (att lägga beslag på yttringar från kulturer man inte anses ha sitt ursprung i). Alltsammans tillhör den olustiga tidsandan.

Hur blev det så här? Anna Libak målar ett brett panorama. Hon har varit litteraturredaktör på Weekendavisen i Köpenhamn och Rysslandskorrespondent för Berlingske. Kränkthetskultur och populism blir i hennes skildring reaktioner mot ”globalismen”. Globalismen är tron på den självklart ljusnande framtid som vann fäste inom Västvärldens samhällseliter efter sovjetkommunismens fall.

Marknads- och nyliberalismen storsegrade med finanskapitalismens och it-oligopolens bistånd. Frihandel och globala folkvandringar framställs som något alla måste böja sig för. Individens självförverkligande och konkurrensduglighet och rörlighet världen över premieras högre än de känslor för kollektiv, religioner eller grupper och hembygder människor ibland hellre vill bygga sina liv på. Storstäder går före landsbygd. Tjugofem år med globalismen är alltså orsak till vår tids gräl om identiteter och till de populistiska upproren, anser Anna Libak.

Och vad gör man åt läget? Författaren har inga mirakelrecept, men hon manar alla demokratiskt sinnade politiker att inte nonchalera den utbredda anti-globalismen: ”Något är fel när den rikaste procenten av jordens befolkning äger över hälften av jordens samlade välstånd”, ”erkänn att de flesta helst vill bo ihop med några som de liknar”, ”erkänn globalismens avigsidor och ge fler del av dess fördelar”, ”om Trump sätter America First ska vi sätta Europe First, inte nationalstaterna”, ”se aldrig ned på dina meningsmotståndare”. Framtidens partiprogram måste bygga på sådana insikter.