Alla föräldrar är borta, även alla yngre barn och äldre personer. Alla förutom stadens tonåringar försvinner spålöst, av en mystisk anledning, i den nya Netflix-serien "The Society". Samhället tycks plötsligt vara inspärrat av en tät skog som verkar oändlig. ”Det finns ingen civilisation här förrän vi startar en”, säger hjärtsjuka tonåringen Cassandra Pressman som har välsignats med omisskännlig elevrådsaura. Lagar och rättssystem måste upprättas, kaos måste bekämpas. Det är ett Flugornas herre med färre bambukäppar – käpparna har ersatts med burköl, skjutvapen och oproportionerligt många killar som ser ut att heta Chad, som spänner käkarna riktigt hårt vid varje manusanvisning om inre rörelse, oaktat om det är glädje, sorg, ilska eller klibbiga tonårsbegär. Serien är ny men berättelsen är gammal som gatan, förmodligen äldre. Ta ett eller flera barn, beröva dem föräldrar – och beskåda spektaklet.

Faktum är att det är så vanligt att skribenten Liz Moore skrev en text i Literary Hub om hur kvantiteten föräldralösa barn i litteraturen övertygade henne om att hon skulle bli föräldralös under sin barndom. Det verkade helt enkelt vara ett oundvikligt öde när nästan all ungdomslitteratur kretsade kring en sådan prövning. Och jag känner igen mig. Faktum är att jag, under min väldigt trygga uppväxt, kunde drömma om att bli föräldralös (utan att exakt ta livet av mina föräldrar i fantasierna, men kanske stranda dem långt ifrån mig på grund av någon diplomatisk kris, eller någon sorts godartad Ensam hemma-situation). Det är inte så konstigt. Precis som för Liz Moore kretsade nästan alla min tidiga läsupplevelser kring barn och unga som kastades ut i livet utan föräldrar. "Anne på Grönkulla", "Harry Potter", "Pollyanna", Mary i "Den hemlighetsfulla trädgården", "Jane Eyre", den föräldralösa flickan i "Pappa Långben", syskonen Baudelaire, ja, listan kan göras längre. Det blir sällan exakt så abrupt och extremt som i The Society men famlandet efter inramning, efter regelverk, stödhjul och gränser är ständigt närvarande.

Och samma famlande återkommer igen i vuxenkultur, även sådan som utspelar sig i redan etablerade samhällen med fullt fungerande rättssystem, sociala skyddsnät – och med föräldrar som är både levande och närvarande, bara ett telefonsamtal bort. Serier som Girls, New Girl och Crazy ex-girlfriend (ordet girl är visst ett framgångsrecept) handlar alla om vuxna över 25 som trevar sig fram genom någon sorts utdragen pubertet, på olika sätt hopplösa och oförmögna att ta hand om sig själva. Traumatiserade av sitt eget självstyre tar de kassa beslut efter kassa beslut och försöker gång på gång upprätta det ramverk de redan förväntas ha.

Kanske beror det på att den moderna 30-åringen faktiskt är betydligt yngre, iallafall enligt vuxenblivandets traditionella karakteristika, och på grund av vår tids, av kröniketangenter (också mina) söndermalda valparadox. Det har gett oss en ny berättelse: ta en eller flera vuxna, tvinga dem att flytta hemifrån – och beskåda spektaklet.

Medan den nygamla berättelsen om de föräldralösa barnen handlar om att tvingas växa upp alldeles för tidigt, försöker våra nya, äldre, antihjältar förstå vad det ens är att växa upp. Det är helt enkelt pissjobbigt att stå på egna ben. Det är pissjobbigt att bli vuxen.

Kanske särskilt om man är inspärrad av en läskig jätteskog som tycks ha ätit upp ens anhöriga.