– De flesta brukar hylla henne som en förkämpe för kvinnors rättigheter och framställer henne i den bästa dager. Men hon hade några grå fläckar i sin personlighet – som vi alla kan ha, säger Ulrika Knutson och blickar ut över sin bokfyllda skrivarlya i Luthagen.
– Det har funnits en tendens att hylla hennes vackra hattar, hennes kamp för kvinnlig rösträtt och det hon skrev om miljöfrågor. Men om man skrapar på ytan hittar man saker som inte är så lätta att tycka om.
Ett helt matbord upptas av böcker om och av Elin Wägner, av hennes samtida skribenter och tänkare. I varje bok finns lappar instuckna, förmodligen med särskilt intressanta partier.
Ulrika Knutson ger några mindre smickrande exempel rörande Elin Wägners personlighet, som att hon egentligen inte var speciellt tolerant och gjorde moraliska fördömanden av andra. Själv flirtade hon gärna med andra män, en del var gifta och hon gillade bevis på uppskattning från både kvinnor och män.
– Under arbetet med boken har jag fått en fördjupad syn på Elin Wägner. Hon hade fina sidor också, en omhändertagande, till exempel. Hon tag hand om både sin make, sina syskon och sin hushållerska ekonomiskt och dessutom arbetade hon ideellt för krigets offer. Detta samtidigt som hon var redaktionssekreterare på Idun, skrev för Tidevarvet och DN och författade böcker. Hon praktiskt taget brände ut sig, säger Ulrika Knutson.
– Jag är ju inte litteraturforskare utan journalist i grunden. Boken "Den besvärliga Elin Wägner" gör snarare nedslag i olika delar av hennes liv än att det är en heltäckande biografi. Kanske kan man kalla den en biografiliknande essäsamling, funderar hon högt.
Ett kapitel handlar om Elin Wägners hushållerska Linnea, som hon hade en livslång och speciell relation till. Ett annat handlar om hur Elin Wägner sändes ut till det franskockuperade Pfalz för att kolla om det låg något i ryktet om att de svarta i franska armén var särskilt brutala mot tyska kvinnor. Ett tredje rör Elin Wägners förhållande till författaren Sigfried Siwertz, som då var gift.
– Jag recenserar hans kärleksbrev till henne och han var inte direkt någon drömprins, säger Ulrika Knutson.
Det är 15 år sedan Ulrika Knutsons förra bok, "Kvinnor på gränsen till genombrott" kom ut. Den handlar om Fogelstadsgruppen, som bildades 1921 av Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren och Elin Wägner. Gruppen var politiskt engagerad, startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad och veckotidskriften Tidevarvet.
Men Ulrika Knutson är inte säker på att Elin Wägner skulle vara nöjd med vad hon skulle se nu, 100 år efter rösträttens införande.
– Hon skulle nog fråga oss vad vi har använt denna rätt till. Redan före 1921 undrade hon i sina artiklar om demokratin verkligen skulle bli bättre nu när alla fick möjlighet att rösta. Så var hon, ställde obekväma frågor och var besvärlig.
För Ulrika Knutson är Elin Wägner besvärlig även på ett annat sätt. Det var planerat att manus till "Den besvärliga Elin Wägner" skulle vara klart i augusti, men arbetet med boken är försenat. Först i november kommer boken att finnas att köpa. Men Ulrika Knutson ska ändå berätta om den på Bokens dag 15 oktober.
I november ska Ulrika Knutson medverka i ett panelsamtal efter en föreställning av Elin Wägners "Pennskaftet" på Uppsala stadsteater tillsammans med Maria Löfgren som regisserat den.
