Det kan med fog sägas att Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange, var först med det svenska deckarundret. Liksom dagens stora skara av flitigt skrivande författare i genren var hon mycket produktiv. Från debuten 1949 med Mördaren ljuger inte ensam till sista Se Skoga och sedan, som gavs ut året innan hon gick bort 1991, kom det ut en bok nästan varje år. 43 stycken inalles. Det du, Läckberg!
Debuten var en lyckoträff, inte minst tack vare sin starka kvinnokaraktär Puck, som sedan skulle återkomma i de flesta av böckerna. Puck kommer från Uppsala där hennes far är en karikerad professor i egyptologi med den speciella förvirring som professorer alltid antogs ha på den tiden. För att vara 1949 är det en ovanlig kvinna som träder fram – alltid nyfiken, alltid modig utan att vara alltför klämkäck. En person som man gärna lärde känna lite mer.

Lagom till att filmatiseringen av Mördaren ljuger inte ensam gick upp på biograferna (den har dock redan slutat visas i Uppsala) gavs hennes tre första böcker ut igen. Förutom debuten är det Farligt att förtära och Inte flera mord som kommit i första svängen. Trion ges ut i tidstypiska omslag med 50-talsestetik i bilder och typsnitt. Det är snyggt och stilsäkert.
Historierna drivs som det mesta annat i den mänskliga tillvaron av erotik och våld. Båda delarna är dock för den nutida läsaren ganska nedtonade. Puck tittar visserligen gärna på vackra män men har strikt sex med sin make Einar Bure, kallad Eje, oftast i formen: ”jag tänkte gå och sova, Einar tänkte annat”. Men Puck är en självständig kvinna för sin tid och tar gärna initiativet både där och i lösandet av alla dessa mord som hopar sig runt henne. Och det är ganska skönt att slippa frossandet i allt mer upptrappat våld.

Mördaren ljuger inte ensam har en klassisk Agatha Christie-gåta med det slutna rummet, i det här fallet dock en hel ö, där ett gäng ungdomskamrater samlas och ”en underlig stämning” uppstår. Det senare inte minst då en av dem hittas död. Kommissarie Christer Wijk – en ständig uppdykare i de framtida böckerna och olyckligt kär i Puck – får rycka ut. Boken är bättre än filmen ska sägas, tyvärr likt de flesta svenska deckare, även om Tuva Novotny gör en bra tolkning i huvudrollen.
Boken Farligt att förtära utspelas i skolmiljö där den ena eleven efter den andra drar sin sista suck. Mest intressant är beskrivningen av läroverksmiljön à la tidigt 50-tal som påminner mycket om hur high-school skildras i dag.

Artikelbild

| Rasmus Luthander i Burkpojken på Uppsala stadsteater.

I boken Inte flera mord tar Puck och Eje med sig Pucks pappa, professorn, på semester till Ejes hemort Skoga (ett förklätt Nora, Langes födelseort, fast lite elakare skildrat). Ett lik dyker upp på gräsmattan, Christer Wijk tillkallas och det hela drar i gång. Lang kunde konsten att ge titlar till sina böcker, gärna med vinkningar till klassikerna, på samma sätt som hon använde hävdvunna mordsätt som strypning med silkes-scarf, förgiftning med cyankalium och mord med egyptisk papperskniv. Det roliga i att göra filmer med 50-talsestetik är säkert också en drivkraft till att filma böckerna.

Maria Lang skrev otvunget och med en spänst i språket (hon var också disputerad litteraturvetare), lite romantiskt och med en mild humor som står sig hyggligt även i dag. Om man sedan ska bry sig om att ge ut hela produktionen är en annan sak. Visst är det ett remarkabelt författarskap, inte minst om man räknar antal titlar, men efter tre böcker längtar jag inte efter mer, även om jag vet att det finns flera bra längre fram. Men ingen ska ta ifrån Dagmar Lange att hon är det så kallade ”svenska deckarundrets” moder.