Fyra stora amerikanska förlag har tackat nej till Woody Allens memoarer – ett par av dem har vägrat att ens ta del hans manus. De hänvisar till de beskyllningar om sexuellt utnyttjande som hans styvdotter Dylan Farrow framförde för första gången 1992 då hon var sju år och har upprepat sen dess tar, framförallt 2017 i en insändare med rubriken “Varför har #MeToo revolutionen skonat Woody Allen?” Förlagen tar inte ställning till skuldfrågan, utan säger helt enkelt att dagens klimat är sådant att boken skulle vara svårsåld.

I samma anda har Amazon brutit ett kontrakt om att sälja fyra av Allens filmer: de säger att vinsten riskerar att bli för dålig.

Flera kända skådespelare ­– några av dem långvariga vänner till Allen – har gått ut och sagt att de ångrar att de samarbetat med Allen och att de inte kommer att göra det framöver.

Vad ska man tycka?

Allen har konsekvent nekat till skuld, sociala myndigheter i New York ansåg att anklagelserna var ogrundade och något åtal mot honom väcktes aldrig

Nu är det tidsandan som dömer. Jag är frestad att säga att förlagen och Amazon är hederligare än kollegerna: de nöjer sig med att tala om pengar, inte om moral.

Det är en gammal fråga hur man ska förhålla sig till konstnärliga prestationer av personer vars åsikter eller handlingar man finner oacceptabla men det nya är den hatiska viljan att stöta ut, ja, radera personerna.

En som sannerligen inte skonats av “#Metoo”-revolutionen är skådespelaren Kevin Spacey vars karriär rasade 2017 när en tolv år yngre manlig kollega anklagade honom för ett sexuellt närmande 30 år tidigare, då de var 26 respektive 14 år. Spacey sa först att han inte kom ihåg episoden men bad senare om ursäkt för vad han beskrev som fyllebeteende. Samtidigt passade han på att komma ut som homosexuell, vilket provocerade hbtq-kretsar eftersom han därmed kom att koppla ihop homosexualitet med övergrepp. Han blev av med sin roll som den framgångsrike men principlösa politikern Frank Underwood i Netflix-serien House of Cards och trots att hans senaste film, All the Money in the World, var klar för visning klipptes han bort och ersattes av Christopher Plummer. Han hade – som regissören uttryckte det – blivit “radioaktiv”.

Jag kommer att tänka på antikens begrepp “damnatio memoriae” som betydde att utplåna någon högt uppsatt person ur det gemensamma minnet genom att förstöra alla bilder, statyer och inskriptioner som hade med honom att göra. “Fördömandet av minnet” drabbade ett par faraoner och flera romerska kejsare, Nero och Caligula, ungefär som man i Sovjet retuscherade foton för att rensa ut personer som fallit i onåd. För den som retuscherades var det bara att invänta avrättning. Att Spaceys rollkaraktär Frank Underwood fick dö i Netflix-serien är en effektiv symbol för hans egen sociala död.

Effektiv men grym: den som har begått brott ska självklart ställas inför rätta, dömas och straffas men trots att anklagelserna haglat över Spacey de senaste åren har han i skrivande stund inte blivit dömd.

Utom – liksom Allen, fast ännu hårdare – av tidsandan, den allmänna opinionen

“Det är inte synd om Woody Allen eller Kevin Spacey,” är det många som säger. Jag är osäker på vad de menar men framförallt undrar jag om det är det som är den relevanta frågan. Jag tror nämligen att det är #”MeToo”-revolutionen som tar skada när den övergår från att vilja skipa rättvisa till att utkräva hämnd. Förr förstod man åtminstone att människor kunde sätta en ära i att förbli vän med någon som var anklagad för – eller rentav dömts – för brott, i dag blir också den anklagades vänner misstänkta.