Mitt under valrörelsen 1994 sa jag upp mig efter sex år som politisk redaktör på Expressen. Orsaken var oenighet med chefredaktören. Skulle tidningen, som kallade sig ”liberal”, på ledarplats stödja dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg? Han satt som minister i Carl Bildts borgerliga regering men menade trots det att hans parti efter valet borde hålla öppet för att samarbeta med Ingvar Carlsson och socialdemokraterna. Den linjen menade jag att Expressen borde stödja. ”Nej”, sa chefredaktören, ”Bengt Westerberg må vara bra för Sverige men han är inte bra för Folkpartiet”.

Vad den partilojala chefredaktören hette kan göra detsamma –den som vill veta tar lätt reda på- men jag glömmer inte hans replik. Vid samma tidpunkt förberedde sig Sverige för att folkomrösta om medlemskap i EU. Jag minns från de debatterna också en socialdemokratisk chefredaktör – i dag aktiv på andra uppdrag- som skrev ungefär att ”det är viktigare för mig att partiet håller samman än om Sveriges kommer med i EU eller ej”. Återigen alltså: partiet först och landet sen.

I ärlighetens namn ska sägas att båda de här personerna i akuta, nationella nödlägen säkerligen också jobbar för det gemensamma bästa och tonar ner partiegoismen. Det intressanta är deras typiskt proffspolitiska manér under det evinnerliga vardagsspelet i parlament och medier, att de så bekymmerslöst sätter det ena mot det andra. De lever med två samveten: partiet och nationen.

Artikelbild

| Centerpartiets Annie Lööf på väg till talmannen tidigare i veckan.

Detta gäller i hög grad under pågående regeringskalabalik i Stockholm. ”De andra” – de må vara sossarna, alliansen, Lööf, Löfven eller Lövin – driver sina egenintressen så att ”nationen går sönder”. ”Vi i vårt parti” begriper däremot ”vilka reformer Sverige behöver”. Man håller sig med olika Sverigebilder. Kanske driver man rent av medborgarna ut i ett chansartat extraval, hellre än man gör avkall och jämkar ihop sin föreställning om Sveriges framtid med ”de andras”.

Resonemanget kan flyttas över på hela Europa eller EU. Om ingen regering ger vika och varje nation bara håller på sitt så uppstår aldrig nån utbredd känsla för vad som är ”det bästa för Europa”. Därför går det sprickbildningar i EU.

Detta är temat i tyske historieprofessorn Andreas Rödders bok ”Wer hat Angst vor Deutschland?” (Vem är rädd för Tyskland, 2018). Han är också känd som en intellektuellt sinnad politiker i Angela Merkels CDU och han berättar historien om hur kontinentens utveckling genom krig och kriser och återhämtningar har präglats av just rädslan för Tyskland. Eller av grannarnas föreställningar om ”tyskhet” och tyskar. Det sker samtidigt som tyska makthavares och eliters egen idé om den nationella uppgiften styr hur de faktiskt betett sig gentemot övriga Europa. Så har det varit sen Otto von Bismarck enade riket för snart 150 år sen och genom världskrig och Hitlerdiktatur och fram till Angela Merkel i dag.

Det var rädslan för Tyskland som efter Berlinmurens fall 1989 fick Frankrike att som villkor för återföreningen tvinga Förbundsrepubliken att ingå i EU:s förhastade valutaunion, slår Andreas Rödder fast. Och hans exempel är fler: misstron stack upp när det rika Tyskland med sitt väldiga handelsöverskott för åtta år sen vägrade uppträda försonligare mot det överskuldsatta Grekland under eurons kris. Europas flyktingbesvär 2015 skylls gärna på Tyskland. Och en mer inkännande ledning i Berlin kunde i sina dialoger med regeringen i London genom åren möjligen ha påverkat britterna och förhindrat Brexit.

Och inför framtiden? Har EU och Europa nån chans? I så fall måste Tysklandsrädslan skingras och Andreas Rödders recept låter nästan banalt: empati. Alla inblandade behöver lära mer om ”de andras perspektiv och erfarenheter” och riva ned stereotyperna om varandra som odlas i populärkultur och medier. Politikerna och deras väljare, alla måste ”reflektera över sina egna perspektiv, kanske bryta dem och ställa dem under debatt”. Sån är tonen i de fem teser för Europa-samarbetets utveckling som författaren sätter upp.

Samma sorts maningar ringer som väckarklockor också i regeringskrisens Sverige; att våga granska den egna retoriken och bättre begripa hur andra resonerar, att vid behov överge egenintresset och tänka på helheten istället. Talman Andreas Norlén må köra sina samtalsrundor, men saknar de inblandade empatisk förmåga rör det sig inte framåt.

Sker ingen förändring kliver populister av olika kulörer in i det politiska vakuum som uppstår. Det händer redan runt om i Europa. Och sånt kan hända också här, i Sverige.