Frågan är om någon förstod vad som hände. Där, på riksdagen i Gävle 1766, blev Sverige det första land som antagit en tryckfrihetsförordning.

Det fanns flera anledningar till att vi blev först. Frihetstid rådde och kungen var reducerad till en stämpel. Adelsmannen i det utskott som behandlade frågan lär ha varit en rätt dimmig typ. Och, inte minst: den stora symbolfrågan, som fick folk att intrigera i korridorer och kammare, lär på denna riksdag ha varit förslaget om ett totalförbud mot kaffe. Den oerhörda radikaliteten i beslut nummer två gick eventuellt förbi rätt många.

Men ska Sverige skryta med något bidrag till frihetens historia skulle det kunna vara detta. Under några år var vi modernast i världen. Ur 1766 års Tryckfrihetsförordning härleds än idag både offentlighetsprincipen och en fri press.

Och frågan är om bägge idag är utsatta för en stillsam underminering.

Offentlighetsprincipen först. Som JO konstaterat har antalet anmälningar mot myndigheter som tövar med eller helt enkelt vägrar lämna ut offentlig handling mer än fördubblats de senaste tio åren. SvD refererar (24/11) ett typiskt fall där Enköpings kommun lagt ut en chefstillsättning på ett konsultföretag och när en journalist ville kolla processen menade man att alla handlingar omfattades av affärssekretess. Så funkar det inte. Fast det gör det allt oftare.

I förra veckan kom nästa lilla bett ur arvet från 1766 när riksdagen med sömngångaraktig säkerhet röstade bort en bit av svensk grundlag. Det gick ganska lätt och nästan ingen bråkade. Jo, konstitutionsutskottets ordförande Peter Eriksson. Från och med årsskiftet kan svensk myndighet smacka ned hemligstämpeln på det mesta som kan sägas ha med EU-samarbetet att göra. Offentlighetsprincipen är inte förhandlingsbar, hette det när vi gick med i EU. Men titta, det var den ju.

Och häromdagen var det dags för före detta professorn i straffrätt, Madeleine Leijonhufvud, som fann det lämpligt att i SvD hylla de mest flagranta inskränkningarna i svensk pressfrihet som ägt rum sedan demokratins införande. Om indragningarna av Torgny Segerstedts nazistkritiska GHT under kriget säger hon, utan att darra på manschetten, att ”den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål”.

Jag blev lite kall när jag läste det där. En känd juristprofessor menar att förbud mot att blotta en folkmordsdiktatur i krigstid nu, under fredstid, är förebildlig och ”i linje med flertalets önskemål”.

Jag funderar över varför 1766 plötsligt känns så mycket modernare än 2013. Och varför det tycks vara så svårt att minnas i mer än en vecka att de stora partierna faktiskt vill rösta bort delar av ett unikt demokratiskt arv, tio år äldre än USA:s självständighetsförklaring. Själv ska jag försöka minnas det ända fram till valet.