Länge verkade det som att Lego var på utdöende. Det var som om tiden sprungit ifrån de fyrkantiga klossarna som blivit liggande där i backarna efter att min generation vuxit upp och lämnat både klossar och barndom bakom oss.

Men för några år sedan, tack vare smart marknadsanpassning, började nya legovärldar växa upp, en del så könskonservativa att det gjorde ont. Men växte gjorde det i sådan grad att de växte ur sin kostym – in i en annan. Videofilmer om Batman och tv-spel, baserade på välkända filmer som “Star wars”, “Indiana Jones”, “Harry Potter,” “Sagan om ringen” med flera, har skeppats ut. Senast i raden, förra årets “Lego Marvel Super Heroes”.

Nu kommer också den första animerade “Lego® filmen” på bio. Naturligtvis i 3D för att tillvarata legoformatet. Trots att jag aldrig varit någon legobyggare kan jag inte annat än tycka att det är häftigt med alla legoskapelser, även om filmen i sig inte är någon större konstnärlig sensation.

Själva berättelsen är en högst ordinär hjältesaga, kryddad med stora mått spänning, vuxenironi och dessutom – våld. Men liksom i de andra legoskapelserna går man i land med detta just för att det är legobitar som sprutar – och inte blod. Den ordinära knegarn Emmet blir hjälte i legovärlden – som han är satt att rädda ifrån den onde tyrannen Lord Business – på samma sätt som alla kan bli hjältar i sina egna liv, bara man inser sin unika kvalitet.

Så skulle man kunna sammanfatta sensmoralen i filmen. Med det specifika legotillägget och uppmaningen om att kasta alla byggmanualer, som en hyllning till den fria viljan, leklusten och skapandet.

Länge leve (lego)anarkin!