Är litteraturen verkligen god och välgörande eller är det bara något vi tenderar att säga och ta för givet? Med den retoriska frågan inledde konferencier Lisa Irenius, till vardags kulturchef på UNT, på söndagseftermiddagen årets upplaga av Bokens dag. Och om någon i det nästan fullsatta Konserthuset tvekade och möjligen var benägen att se litteraturen slagen av en joggingrunda följd av ett glas rödvin för hjärtat så fick denne snart anledning att tänka om. De gästande författarna, Ann Heberlein, Johannes Anyuru, Birgitta Stenberg, Per Wästberg, Karin Alvtegen och Henrik Berggren gav nämligen alla i sina respektive presentationer en hint om att litteraturen åtminstone motsvarar en nytta som kan mäta sig med ett brusande glas multivitamin. Minst.

Följdfrågan – är litteraturen god också i meningen motsatt till ond fyllde en stor del av kvällen. Ann Heberlein konstaterade för egen del att hon inte hör till dem som ser mer läsande som det enda svaret på samtidens problem, och gick vidare till den illvilja som fyller hennes färska En liten bok om ondska, en idéhistorisk exposé som bland annat intresserar sig för varför vi är så fantastiskt lockade av att läsa om människans mörkaste sidor. Att deckare är den litteratur, vid sidan av kokböcker, som det stora flertalet väljer i bokhandeln berättar naturligtvis någonting om vår tid. Är människan en hycklare som säger sig älska det goda men när en pervers dragning mot det onda, eller handlar det helt enkelt om ett slags kognitiv terapi där vi i den trygga läsfåtöljen kan bearbeta det som skrämmer oss? Vilket svar man än väljer, menar Heberlein, så är litteraturen en normskapande arena, vilket gör att ondskans gestaltning på densamma alltid har relevans.

Johannes Anyuru och Karin Alvtegen talade bägge från en ny position i sina författarskap. Anyuru har med Skulle jag dö under andra himlar tagit steget från poesin till prosan, och Alvtegen har med relationsromanen En sannolik historia lämnad det mörka deckarland som hennes tidigare thrillers har placerat henne i. Lite förvånande tyckte den förstnämnda att steget var kortare än den senare, som ändå skrivit prosa hela tiden. Alvtegen hade till och med bestämt sig för att sluta skriva för att mörkret i hennes böcker blivit en börda då ett tv-program om kvantfysik otippat fick henne på andra tankar.

Artikelbild

| Birgitta Stenberg signerar sin bok till Carin Stjerneby Eriksson på Bokens dag.

En förmåga att göra litteratur av det egna livet binder samman Birgitta Stenberg, aktuell med sin sjätte och sista självbiografiska roman Eldar och is, och Per Wästberg, nyutkommen med Hemma i världen, den tredje delen av sina memoarer.  Och ändå framstår de som två diametralt olika författartemperament. Stenberg läste ett stycke om den utstuderade grymhet barn kan vara kapabla till och illustrerade sin förmåga att ge privata brännpunkter allmängiltighet. Wästberg gick andra vägen och talade om de många, ofta snudd på osannolikt kända, människor han mött i sina roller som människorättsaktivist, Pen-ordförande och DN-chefredaktör.

Efter avbrott för paus och musikaliska inslag av Akademiska kapellet och Allmänna sången avslutade Henrik Berggren med sin kritikerhyllade Palmebiografi Underbara dagar framför oss och fick med några svepande gester det stora flertalet i publiken att ställa sig till den klagokör som menar att juryn bakom Augustpriset har begått tjänstefel som inte gett honom en nominering i fackboksklassen. Och då har de flesta av oss inte ens hunnit läsa boken än.