Kommentar Gösta Ekman måtte ha varit en stor karaktärsskådespelare, men det är som komiker han kommer att leva i mitt minne. Rolig var han på ett fysiskt och elegant vis. Hans "gubbar" liksom trillade omkring lite nervöst i tillvaron, trasslade till livet i svårlösta knutar, men kom till vår glädje oftast ner i ett stycke och på fötterna. Det var inte bara i titelrollens febrila försök att klistra tillbaka potatisskal på potatisar i filmkomedin "Mannen som slutade röka" (1972) som hans skickliga fumlande gav knorr åt anrättningen utan också i den kanske roligaste svenska film som någonsin gjorts "Att angöra en brygga" (1965) där hans rollfigur aldrig lyckas lägga till.

Så finns Sickan i Jönssonligan, Papphammar i de minutlånga slapstick-sketcherna som en gång gjordes för SVT och den värste snubblaren av dem alla, Mahatman i Hasse och Tage-revyn "Gula Hund". Det krävs träning och disciplin för att trilla omkring så vansinnigt roligt.

Teatern hade han ju av födsel och ohejdad vana som tredje generationen skådespelare. Men få vet att Gösta Ekman var en av grundarna av Turteatern på 1970-talet. På senare år återvände han till teatern och regisserade på Dramaten samt blev professor i scenkonst på Teaterhögskolan i Stockholm.

Då hustrun, Marie-Louise Ekman var chef för Dramaten kunde man se paret på premiärerna. Gösta Ekman med ett strängt och lite allvarligt drag i ansiktet. Så vitt skilt från hans lössläppta roligheter på film och i TV.

Som alla riktigt stora komiker hade han väl en mörk botten att ta avstamp från. Gösta Ekman fattas oss, men i många av hans filmer lever han vidare.