Svenska Akademien väljer in en jurist och en poet, och plötslig finns det bara två vakanta stolar kring bordet. (Om man bortser från Katarina Frostenson och de tre avhopparna.)

Hur det påverkar Akademien att de återigen har en jurist i sina led återstår att se. Eric. M Runesson, justitieråd i Högsta domstolen, var ett väntat namn. Det kan man inte säga om poeten Jila Mossaed. Hon har flera böcker bakom sig och är onekligen en etablerad poet, men att kalla henne välkänd vore en överdrift. Mossaed blir nu historisk som den första exilförfattaren att väljas in i Akademien. Det var förstås på tiden, men nog hade det varit på sin plats med en yngre förmåga.

Som poet är hon trogen en traditionell poesi färgad av den persiska litteraturen, man kan nästan kalla henne en smula konservativ, men hon är för den delen inte rädd för det nya. Nu och då, här och där, samexisterar i flera bemärkelser i Mossaeds poesi. Om detta också kommer att känneteckna hennes roll som ledamot av Svenska Akademien återstår att se.

Jag tror och hoppas verkligen att allting ska lösa sig, men ska sanningen fram har jag inte större förtroende för Akademien nu än vad jag hade igår.

Det måste till mer än nya ledamöter, mycket mer.