Monika Fagerholm är nervös, mer än hon brukar vara över en bok. Det var inte förrän ganska sent i skrivprocessen hon förstod vad den nya romanen handlade om. När hon väl blev medveten funderade hon kring att skriva om förövare och offer i ett sexualbrott: "får jag skriva det här" – "och varför skriver jag det?"

Det här är "eldfängt", säger hon och kommer ordrikt och engagerat in på en diskussion hon menar är nödvändig att föra:

Litteraturen måste ha frihet att kunna gestalta allt. Då får man acceptera att människor kan ha åsikter om de röster jag talar med, som har sprungit fram ur mig. Men litteraturen har inget värde om den bara är en dokumentation av människors erfarenheter.
Artikelbild

| "Jag fortsätter att skriva om förträngning, tystnad och brott, det är jag inte färdig med", säger Monika Fagerholm.

Metoo förändrade

Även i "Lola uppochner" skildrade Monika Fagerholm ungdomar, övergrepp och den strikta hierarkin i en finlandssvensk småstad. Nu är handlingen förlagd till en finare stadsförort, en "villastad", lika präglad av social kontroll. Hon skriver ofta om brott och är en flitig true crime-läsare. Men hennes engagemang i den nya boken är starkare än vanligt, mycket tack vare metoo-rörelsen.

Metoo har varit omvälvande. Det har förändrat något och det har fått mig att fundera. Jag tillhör en äldre generation och har fått se hur också jag har internaliserat mycket av de här mekanismerna som handlar om att man sopar under mattan, säger hon.

I villastaden växer Gusten och Nathan upp, med mammor som är nära vänner. Men deras relationer vittrar sönder. Under en fest begår de och ytterligare två kompisar en gruppvåldtäkt på en klasskamrat.

Artikelbild

| "Jag är jätteintresserad av yta, för yta är koder. Men folk missuppfattar det. Bara för att man skriver om klichéer säger folk: 'varför skriver du om så ytliga saker?' Men jag ställer mig också kritisk till vad man menar med djup. Ofta når man det äkta genom en massa konstiga vägar."

Det är inte en uttömmande beskrivning av ett brott, utan ett försök att se den stora bilden. Något händer och sedan uppstår en tystnad som pågår i evigheter, säger Monika Fagerholm.

Mord i hemstaden

Artikelbild

| "Det intresserar mig hur makt fungerar och utövas. Det är samma i små sammanhang som i större. Men i små sammanhang blir det så tydligt", säger Monika Fagerholm som själv har flyttat från Helsingfors till en liten stad med sin man.

Egentligen höll hon på med en annan samtidsroman. Men 2015 kände hon sig vilsen, bland annat på grund av den stora flyktingkrisen, då politikerna efter en inledande humanistisk inställning började föra en allt mer stängd politik.

Där körde jag fast med min samtidsroman, för jag började tycka att det var barnsligt det jag höll på med, säger Monika Fagerholm och poängterar att vi lever i ett paradigmskifte.

Men det döljer sig också en mer personlig chock bakom boken. I hennes hemstad Ekenäs i Finland mördades en flicka brutalt av sin pojkvän 2017, varpå han själv tog sitt liv. Precis som Monika Fagerholm befarade lade det lilla samhället locket på. Likaså är det i romanen, där knappt några av invånarna i villastaden vill kännas vid de unga killarnas brutalitet. I jakten på en syndabock faller skuggan istället på offret och på huvudförövarens mor, Annelise, som är toppekonom och chef för en liberal tankesmedja med Gayn Hand – en inte alltför svårdechiffrerad hänvisning till Ayn Rand – som förebild.

All skit faller på henne, och det går hon under av. Det tycker jag är en realistisk beskrivning. Det är ofta kvinnor och flickor som väntas ta i det här.

Sin framstående position till trots offras Annelise, medan den patriarkala makten verkar i det tysta. Här representeras den av Nathans far Abbe som tystar ner sonens brott.

Vill hitta språket

Precis som kvinnorna i Fagerholms debutroman "Underbara kvinnor vid vatten" – formar ungdomarna sina identiteter utifrån klichéer. De kan tyckas ytliga, men innefattar på Fagerholmskt vis en hel del samhällskritik. Där finns Emmy som driver en tillrättalagd blogg och Gusten som famlar efter en framtid. Han försöker hantera sina minnen, som tränger upp i bilder, återkommande fraser och upprepningar, uttryckta genom Monika Fagerholms säregna språk.

Jag tror att hans medvetande fungerar så, som bombsplitter. Splittret kommer först, med nyckelmeningar och i konstiga bilder, funderar hon.

Samhällets tystnad drabbar Sascha, flickan som våldtas, men även de unga killarna överges i sina försök att finna sig tillrätta i en patriarkal värld. Monika Fagerholm som ständigt återkommer till förträngning, tystnad och brott vill finna orden för dessa subtila strukturer.

Det sexuella våldet finns alltid i ett sammanhang och det är det vi kan prata om, säger hon och understryker vikten av att bibehålla vår öppenhet.
Nathan har ett våldsamhetsbeteende, han har bland annat fysiskt mobbat en kompis. Det kan man prata om. Och så kan man prata om drogerna, och flickornas underordnade roll. Om man på avstånd bara fördömer våldet skjuter man det egentligen bara ifrån sig och säger att man själv är god.