Verkligheten överträffar dikten, brukar det heta. Alcatraz är ett bra exempel på detta.

För er som inte såg de första två avsnitten av TV4:s nyinköpta dramaserie förra måndagen följer här en kort resumé: en vårdag 1963 går 256 fångar och 46 vakter på Amerikas mest ökända fängelse upp i rök. Eftersom detta blir svårt att förklara för allmänheten bestämmer sig myndigheterna för att stänga ner fängelset och mörka deras försvinnande. Men nästan femtio år senare börjar männen dyka upp, en efter en, utan att ha åldrats en dag.

Spännande? Visst.

Onödigt? Väldigt.

Missförstå mig inte: Alcatraz ser ut att kunna bli en riktigt bra underhållningsserie, ett slags Lost förpassat till fängelsemiljö. Men den är ren och skär fiktion. Och varför dramatisera något som inte behöver dramatiseras?

Att manusförfattare tar sig friheter med historiska händelser är inget nytt eller anmärkningsvärt. För att publikens intresse ska bibehållas behövs det ibland en strömlinjeformad dramaturgi, en tillyxad karaktär. Det är därför Commodus, Joaquin Phoenix roll i Gladiator, är en vidrig person som tas av daga efter bara några månader i stället för att porträtteras som den respekterade kejsare han var under tretton års tid i verkligheten. Det är därför Mel Gibson har på sig snitsiga 1500-talskläder i Braveheart, som utspelar sig på 1200-talet.

Men att sockra en verklighet som inte behöver sockras är inte bara ett slöseri med tid; det säger även något om vår populärkulturs tendens att välja bort det sanna och det komplicerade till förmån för en polerad, glansig yta. Vi vill inte ha gråzoner, vi vill ha det mörkaste svarta eller det ljusaste vita.

Just Alcatraz är ett belysande exempel på detta. Frågan är om någon historisk institution har blivit så felbehandlad av Hollywood som den hemlighetsfulla fängelseön i San Francisco Bay. Alcatraz har legat till grund för otaliga filmer och tv-serier genom åren, både före och efter att den stängde sina portar på Bobby Kennedys order 1963. Men i stort sett alla har varit vilseledande karaktärsmord på fängelset, baserade på myten om den som Djävulsön, ett omänskligt, pennalistiskt ställe. Det riktiga Alcatraz var ett långt mera humant ställe än dess klichébild, men det örat vill vi inte lyssna på.

Redan 1962 kom magplasket The Birdman of Alcatraz där Burt Lancaster porträtterar Robert Stroud, en fånge vars expertkunnande på fåglars sjukdomar gjorde honom till en kändis på utsidan. Men Lancasters Stroud är Beppe Wolgers-mysig; den riktige Stroud skröt om att han skulle döda småbarn den dag han blev frisläppt (vilket han gudskelov aldrig blev).

Kevin Bacon slår något slags världsrekord i överspel i sin porträttering av fången Henri Young i Överlagt mord från 1995. I filmen slängs Young – en fattig bondpojke som sitter i fängelse för att ha snott fem dollar till sin svältande lillasyster – i en becksvart källare i tre år efter ett misslyckat rymningsförsök. Efter det släpps han tillbaka i den vanliga populationen, men inte förrän han har fått sina hälsenor avskurna av en monstruös vaktchef (Gary Oldman). Sedan hetsas den bindgalne Young att knivhugga en annan fånge till döds, vilket leder till en mordrättegång. Där får han hjälp av en snygg advokat spelad av Christian Slater och blir sensationellt friad.

Filmen slutar sorgligt nog med att Henri Young tar livet av sig i fängelset. I själva verket rymde han 1972 och kan teoretiskt sett fortfarande vara i livet. I själva verket var han en hårdhudad yrkeskriminell som begick ett mord redan som femtonåring. I själva verket sattes han inte i något mörkt källarhål i tre år utan i en upplyst isoleringscell i mindre än ett halvår. I själva verket … men jag ska inte tråka ut er med detaljer.

Sedan har vi The Rock från 1996, som förvandlar marken under Alcatraz till en Indiana Jones- inspirerad lekpark komplett med bergochdalbanor och där Sean Connery spelar en fiktiv före detta fånge med övernaturliga rymningsförmågor.

Clint Eastwoods Flykten från Alcatraz (1979) är undantaget som bekräftar regeln: en hyfsat sanningsenlig skildring av ett berömt rymningsförsök från ön som ägde rum 1962. Problemet är bara att Alcatraz historia är full av liknande händelser som skulle kunna bli fantastiska filmer eller miniserier: upproret 1946 där fångar kom över eldvapen och höll vakter som gisslan; John Giles fantastiska rymningsförsök 1945, där han klädde ut sig till en soldat och hoppade på en militärbåt; John Paul Scotts heroiska bedrift när han som första och enda fånge lyckades simma över till fastlandet 1962. Men i en svartvit värld får vi nöja oss med en såpa om män som går upp i rök.

Spännande det med – om man gillar sagor.