krönika Biografer besöker jag numera sällan. Till viss del beroende på bekvämlighet och ett avtagande intresse för ny film, det ska erkännas. Men i botten finns också en bristande förmåga att stå ut med alla mer eller mindre högljudda kommentarer och ibland häpnadsväckande utdragna konversationer i bänkraderna. Då är det ofta mer tilltalande att sjunka ned i tv-soffan hemma.

Senaste biobesöket var häromåret då prisbelönta "Three billboards outside Ebbing, Missouri" med Frances McDormand och Woody Harrelson skulle ses. Det gick så där. Filmen var bra, men paret i bänkraden bakom var en pina. Allt som hände på duken skulle kommenteras och ibland också diskuteras. Att vända sig om och demonstrativt hyscha med pekfingret över munnen visade sig vara en effektiv metod. I fem minuter ungefär. Sedan var tjattrandet i gång igen.

Ett ampert mejl till biografen dagen efter ledde fram till varsin fribiljett i kompensation till mig och mitt sällskap. Det är väl ungefär vad som återstår att göra om man helst vill undvika att skapa riktigt dålig stämning i en mörk och fullsatt biosalong. Att tränga sig ut och hämta förstärkning i form av uniformerade biografvaktmästare ligger en bit bortanför min komfortzon.

På teatern går det bättre. Där håller folk oftast klaffen i bänkraderna. Det kan ha att göra med att det inte är är en vit duk som beskådas. I stället är det livs levande skådespelare som spelar upp en pjäs framför en på scenen. Att sitta och diskutera semesterplaner eller bilköp i den miljön är nog främmande även för de mest talträngda babbelbyxorna.

Den teorin håller dock inte om vi övergår till konserter. Där kan det kommenteras och konverseras utan minsta respekt för livs levande musiker eller övrig publik för den delen. Hur man kan betala entré och sedan ägna sig åt att snacka i stället för att lyssna på musiken är en gåta. Att sjunga med, applådera, busvissla är förstås helt i sin ordning – det höjer stämningen och bidrar till upplevelsen. Men att högljutt diskutera planerna för resten av kvällen samtidigt som en jazztrio spelar lågmält på en liten scen är ett hån mot artister och övrig publik. Eller som statsminister Löfven skulle ha uttryckt saken: Det här är inte okej!

För övrigt anser jag att överdrivet filmande och fotograferande med mobiler i en nedsläckt konsertlokal också är ett oskick som stör dem som sitter i raderna bakom.