När pappan tar livet av sig finns inga färger. Varken före eller efter. Hela boken ”Vi skulle segla runt jorden” är i svartvitt. Blyertsstreck i sanden, fotspår som spolas bort.

Det sägs att barns sorg är randig, men kanske är den också grå. Nedstämd och dov, tyngre än normalt. Som ett täcke som sänker sig över barnet. Som gör sig påmind och som förstör den roliga leken.

”Får man skratta när pappa är död?” tänker huvudpersonen Agnes.

”Vi skulle segla runt jorden”, från förlaget Natur & Kultur, är ingen glättig barnbok. Ämnet i sig är tungt. Får man ens prata om självmord? Gång på gång möter Agnes oförstående. Av släkt, kompisar och pappas gamla vänner. Ett mörkt ”om vi bara”, eller snarare ”om ni bara” vilar över Agnes och hennes mamma. Skulden för det ofattbara faller på dem som sörjer mest.

Som läsare blir du arg på omgivningens oförmåga att prata om det som Agnes redan vet, att hennes pappa var sjuk och dog. Barnen där ute leker och Agnes ser ned från ett glasfönster. Hon blir utestängd från livet som pågår utanför.

Elisabeth Widmarks teckningar växlar i perspektiv. Ibland flyger sorgen i väg, likt en fågel i himlen som tittar ned på huset.

En dag köper en farbror båten som familjen svor över så många gånger. Den som skulle segla runt jorden, men aldrig lämnade sin hamn. Drömmar som aldrig uppfylls, frågor som aldrig får svar.

I lugnt tempo ger ”Vi skulle segla runt jorden” även en skildring av att som barn leva i en familj där det finns psykisk ohälsa. Ibland var pappa så glad, ibland vågade man knappt spola i toaletten av rädsla för att störa. Inget är konstigt eller onormalt, det bara är.

Jag skulle inte säga att ”Vi skulle segla runt jorden” har ett lyckligt slut. Den berättar om vägen in och ur sorgen, den tar i det svåra. Och på något sätt är det befriande att författaren Anna Sundström Lindmark vågar stanna i svårmodet. Det finns många barn (och vuxna) som behöver den här berättelsen. Som ett stöd för att förstå, en handbok för att gå vidare.

Varje år tar cirka 1 500 personer sitt liv i Sverige, enligt Karolinska institutets statistik. Kvar står barn och vuxna som förlorat en anhörig i suicid. Anna Sundström Lindmark själv förlorade själv sin pappa när hon var 19 år.

I många barnböcker finns döden med, men mest som en frånvaro av något, som för Pippi som har sin mamma i himlen. I Uppsalaförfattaren Katarina Kieris bok ”Jag heter Beata” är döden i stället en närvaro. Flickan Beata har alltid med sig sin storebror Sven. Beata hann aldrig träffa honom, men Sven skapar funderingar, frågor som hon vet att hon inte ska ställa. För det kan bli dålig stämning.

Hon tassar på tå för att ingen ska bli ledsen. De vuxna tror inte att Beata kan sörja Sven. Han dog ju före hon föddes. Men även döda lever kvar i en familj.

I ”Jag heter Beata” från Lilla Piratförlaget ligger inte sorgen som ett tung täcke, den är mer ett fladdrande ljusskimmer som inte går att fånga. Beata vill veta mer, men vem ska hon våga fråga. Anna Sandler tecknar i krita, barnsligt och varmt.

Många barn växer upp med närvaron av döden, och funderingarna om den döde kan ta stor plats i en liten kropp. Vuxna kan dra lärdomar av dessa orädda barnböcker. Prata om de som funnits, föräldrar vi förlorat eller barn som gått bort. De finns med oss oavsett, försök att ha modet att tala om de vi förlorat – i sorgen och saknaden kan de annars växa till en lång tung skugga.

Fotnot: Självmordslinjen 90101 är en stödlinje för personer med tankar på självmord. Vid akuta tankar på självmord, ring alltid 112.