När Stefan Löfven och Magdalena Andersson kallar Sverigedemokraterna nyfascister, eller när Carl Bildt poängterar deras ”nästan fascistiska ideologi”, så är det inte för att delta i en akademisk diskussion. Det finns uppenbara, mer närliggande motiv.

Men frågan kvarstår: Kan man i vetenskapens namn kalla SD för fascister? Javisst kan man det.

I den tradition där den brittiske historikern Roger Griffin är det största namnet och Lena Berggren vid Umeå universitet den främsta svenska representanten, definieras fascism som ”en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Både Griffin och Berggren brukar tillägga att ideologin är revolutionär, men det inbegrips egentligen i ordet ”pånyttfödelse”, vilken är något annat än till exempel reaktionär återgång.

Hur bör man då tolka detta i relation till SD? Det finns utan tvekan sådana drag hos partiet, och ägnar man sig åt ideologianalys kan det vara motiverat att tala just om en fascistisk ideologi. Griffins definition är avsedd att fånga ideologins kärna.Bland andra journalisten Anna-Lena Lodenius ställer mot detta något som sociologen Jens Rydgren betecknar som radikal högerpopulism. Rydgren invänder mot det revolutionära draget och talet om pånyttfödelse. Radikala högerpopulister strävar, menar han, inte efter en ”Ny ordning”, och är snarare bakåtblickande än fascistiskt futuristiska (se artikel i Opscula nr 41, Historicum).

Men det är viktigt att poängtera att Rydgrens definition inte är avsedd för subtil ideologianalys utan för att avgöra om partier kan sorteras in i kategorier för jämförande statistisk analys. Det går alltså utmärkt att använda båda begreppen, beroende på om en vill betona SD:s speciella historia och rötter eller om en vill tala om dem som del av ett europeiskt fenomen. Vetenskapen kan inte lösa den knuten.

Däremot går det bra, att som Scandiaredaktören Björn Lundberg, påpeka att också begreppet populism skär sig mot SD:s politiska praktik. Deras allvar och beslutsamhet pekar mot en annan tradition, de brukar inte stå på ölbackar i lustiga hattar. Att rösta för Alliansbudgeten var knappast en populistisk manöver.

Jag tror också att talet om (ny)fascism till en del handlar om i vilken mån SD hotar en demokratisk samförståndspolitik. Det handlar inte bara om parlamentariskt sabotage utan även om omfattande näthat och en politik byggd på etniska och sexistiska hierarkier. Låt oss prata om det nu.