Tiden vi lever i nu är mer komplicerad än den var för två decennier sedan. Sverige som välfärdsstat står inför stora utmaningar. Förenklade och intoleranta politiska budskap lockar människor på flera håll i världen. Terrorismen breder ut sig. Människor flyr från bestialiska krig. Klimatet är hotat. Man kan kort sagt få ångest för mindre.

När utvecklingen verkar gå åt fel håll börjar man längta. En del tillbaka till 1950-talet, då de flesta i det här landet var hyggligt kulturellt lika varandra. Andra längtar till skyddade rum i nutiden, där de får vara bland bara likasinnade. Under 2000-talet har det blivit alltmer vanligt förekommande med exempelvis debattforum där bara en viss sorts människor är välkomna, av ena eller andra sorten. SSU i Stockholm ordnade i höstas en kväll på ABF där de bara släppte in så kallat rasifierade personer.

Det är mänskligt att söka trygghet i samförstånd. Privat kan man till exempel föredra homogena sällskap, som en tjej- eller herrmiddag. Eller henmiddag. Vem man vill umgås med hemma är vars och ens ensak, oavsett om man väljer efter kön, hudfärg eller skostorlek.

Men när strävan efter skyddade rum tar över även det offentliga rummet är det mindre lyckat. Frågan är hur klokt det är att eftersträva totalt trygga rum när det gäller åsikter eller konstnärliga uttryck. Sjöfartsmuseet i Göteborg blev nyligen kritiserat för att de visade ett konstverk som – i en viss vinkel – såg ut som ett hakkors. Vilket var konstnärens Emil Carlsiös avsikt med konstruktionen. En enkel tolkning: något till synes harmlöst kan plötsligt förvandlas till något mycket farligt.

Ändå fick museet alltså enligt medierapporteringen massiv kritik för hakkorset, från privatpersoner och politiker. Tack och lov var museets hållning glasklar. Så länge konstnären höll sig inom lagens råmärken skulle det stå kvar.

Ett annat exempel är en skulptur av Anton W Lundberg som sedan länge står på Arlandagymnasiet i Märsta, betitlad ”Lek”. Den föreställer en naken skäggig man som tar en naken kvinna på brösten. Mitt intryck av statyn är att (erotisk) ”lek” kan vara en rimlig beskrivning av vad som pågår mellan dem. Men det är förstås en tolkningsfråga. Enligt Sigtunamuseet är verket inspirerat av en grekisk myt, i vilken en faun och en nymf leker, varpå hon förvandlas till ett vasstrå, som han skär av och gör en panflöjt av. Som han spelar på.

Elever och andra kritiker har gjort tolkningen ”våldtäktsstaty” och krävt att slippa se det. Unga i dag är förvisso en prydare generation än exempelvis min egen. Men det vore synd om skulpturen flyttades. Här har ju lärarna världens chans att lära ut något till eleverna: Ett verk skapat av en lokal konstnär född 1883, död 1977. Hur såg hans världsbild ut? Vad ville han förmedla? Eller vad sägs om att med utgångspunkt i skulpturen diskutera sex och samlevnad, samtycke och övergrepp.

Saken är den att obehagligheter inte försvinner för att vi skapar skyddade rum. De blir snarare läskigare och större, ju mer vi försöker att förtränga dem.

Ett liknande resonemang kan man ha om bokmässebråket. Jag har tänkt en del på den diskussionen och den är verkligen knepigt. Författaruppropet mot att tidningen Nya Tider ska ha ett bokbord på mässan ska nu vara uppe i över 200 namn. Jag har respekt för alla som tycker att det är obehagligt om just den utställaren drar till sig högerextremister. Det tycker jag med.

Men även andra avskyvärda åsikter har haft representation i det brokiga utbudet på bokmässan genom åren, som personer som blundar för kommunismens illdåd, eller konservativa religiösa ideologier som är intoleranta mot homosexuella.

Om någon skulle sprida hets mot folkgrupp, hota eller slåss ska det lagföras. Om en person uppträder störande på mässan bör den förpassas ut.

Men jag är rädd att den som gynnas av en högröstad bojkott i nuläget främst är Nya Tider. De har nu fått samma fenomenala PR som förra året, då prenumerationerna ökade markant, vilket ledde till nya miljoner i presstöd.

Vad kommer att fylla upp det vacuum som uppstår då ett antal författare uteblir? Jag önskar att det vore de goda krafterna som spred ut sig på mässan och tog plats på ett offensivt sätt, i stället för att lämna och försöka skapa ett annat, tryggare, rum.

För den bistra sanningen är ju att det inte finns några skyddade rum. Vi bor alla tillsammans i detta land.

Det är ett faktum vi inte kan undfly, utan måste försöka göra det bästa av.