Ridley Scott gjorde den banbrytande urtypen för en rymdaction med "Alien" 1979. Han ska inte hållas ansvarig för de bleka efterföljare som kom sedan. Hans egen prequel som kom för ett par år sedan, "Prometheus", levde inte upp till förväntningarna men var ändå fascinerande.

Denna gång har han valt att filmatisera Andy Weirs bästsäljare "The Martian", roligt nog med premiär samma vecka som man säger sig ha funnit spår av vatten på mars. Bara en galaktisk reklamkupp eller? Tyvärr har det inte blivit något mästerverk, under de två och en halv timme som filmen pågår har man gott om tid att tänka på annat. Behållningen blir mest den snygga scenografin, men den hinner man se ett antal gånger, och en del humor.

Historien är enkel. Ett gäng astronauter på uppdrag på Mars tvingas att evakuera under en storm och måste lämna kvar en död medlem. Fast denne visar sig ha överlevt och vaknar upp skadad och "ensam på hela planeten". Eftersom han spelas av Matt Damon sätter han genast igång med att operera sig själv och att fundera på framtiden. Ingen fara, om han bara kan hitta ett sätt att överleva i den övergivna lilla rymdstationen så ska ett nytt team landa om fyra år. Enkelt som en kakbit, som amerikanerna säger. ..

Artikelbild

| Den flyende besättningen får ganska jobbig ågren när de inser att de lämnat en levande kollega kvar på Mars i Ridley Scotts stjärnspäckade "The Martian".

Bitvis är det lite spännande vad denne hypermoderna Robinson Crusoe ska hitta på. Alla kanske inte hade tänkt på att man kan (åtminstone här) odla potatis i sin egen avföring. Eller bränna väte till vatten. Men lugn, Damon kan, dessutom med ett ständigt självgott leende i mungipan. I och för sig kanske meningen med filmen är att visa hur vi kan överleva på jorden när resurserna sinar. Någon reklam för rymdresor eller liknande är det definitivt inte, trots att Scott väljer att vara lite rolig här och var. När hela projektet att få hem den felande astronauten blir ett internationellt, USA-lett, alla-tillsammans-party, ja, då har jag definitivt fått nog.

Själv föredrar jag bilden av Mars som den är i äventyrsfilmen "John Carter" och existentiella rymdfilmer som "Gravity" och "Interstellar".