Murar faller, gränser sprängs, knoppar brister. Det börjar som en spionhistoria, men slutar som en berättelse om första kärleken och ungdomlig frigörelse. Däremellan hinner denna film avhandla en barndom fylld av misshandel och moderns självmord. Men trots att ”De gyllene åren” stundtals kan vara både upp-i-den-franska-himmelen romantisk och underjordisk mörk, finns här en ständig närvaro i berättelsen om Paul och Esther.

Allting börjar – eller slutar – när Paul Dédalus (som även var huvudkaraktären i regissörens Arnaud Desplechins 1990-talsfilm ”My Sexlife... Or how I got into an argument”) ska åka hem från Tadzjikistan och blir fast i en passkontroll. Här sätter han i gång och berättar om hur han åkte till Minsk på skolresa och gav bort sitt pass till några ryska judar som ville fly till Israel, och hur hans pappa slog honom samtidigt som hans mammas psykiska sjukdom drev henne allt längre bort från verkligheten. Men framförallt börjar han berätta om Esther, kvinnan som kommer att forma hans liv.

Samtidigt som Europas karta ritas om när 1980-tal blir 1990-tal, upptäcker Paul och Esther sig själva och varandra. De festar och röker tillsammans med sitt kompisgäng, och drömmer sig bort från den industriella småstaden Roubaix utanför Lille (för övrigt samma småstad som regissören själv kommer i från). Paul har redan rest till Paris där han pluggar filosofi och lever ett fattigt studentliv, men han åker hem på helgerna för att träffa Esther. Nakna i sängen pratar de om allt.

Artikelbild

| Ett passionerat förhållande med den vackra men fragila Esther blir avgörande för Pauls ungdom i "De gyllene åren".

Arnaud Desplechin använder sig av delade skärmar och ett soundtrack som består av såväl hiphop som klassisk musik. Han hoppar i tid och rum vilket skapar ett snabbt och flödande men något spretigt berättande. Fast även om han roar sig med diverse tekniska filmgrepp, tar han sina unga älskade på högsta allvar. Detta gör det till en fin och existensiell skildring av glädjen och ångesten som finns i de övre tonåren, och sättet som Quentin Dolmaire och Lou Roy-Lecollinet (som Paul respektive Esther) ser på varandra rätt igenom kameran är trollbindande om än fånigt romantiskt.

”De gyllene åren” är också hopplöst naiv, inte bara gällande tonårskärleken men även vad gäller den charmigt dekadenta fattiga filosofen. Men tack vare att Arnaud Desplechin tillsammans med sina två utsökta huvudrollsinnehavare vägrar att ta den ironiska nödutgången skapas en intim känsla kring det unga paret, och ”De gyllene åren” blir en finstämd sorgesång över den första kärleken.