Det är nog många med mig som har en personlig relation till just Disneys ”Djungelboken”. Inte minst efter att delar ur filmen traditionsenligt sänts på tv i decennier på julaftonskvällen, men vi är också många som vuxit upp med den klassika animationen från 1967 (som också blev Walt Disney sista). Och i mitt fall även skivan, så jag är nog inte ensam om att kunna citera långa stycken ur filmen.

Att Disney nu, efter nästan femtio år, gör en ny dataanimerad men också live-actionanpassad version, så att ännu en generation kan förälska sig i Rudyard Kiplings magiska berättelse om den övergivna människopojken som lever tillsammans med djuren i Indiens djungler, är inte förvånande. Det är snarare märkligt att det tagit så lång tid, även om det kommit ett antal versioner genom åren, men ingen tillnärmelsevis av samma kaliber som Disneys ”original”.

Dessvärre har den nya Djungelboken fått en åldergräns på 11 år, vilket i och för sig är rätt förståeligt efter att ha sett den i många stycken rätt skrämmande filmatiseringen, men det är synd, riktigt synd.

Nej, det här är något helt annat än den tidigare så snälla och gulliga animationen. Här har filmmakarna, med den tidigare ”Iron Man”-regissören Jon Favreau i spetsen, istället skapat ett actionfyllt äventyr där man också lyft fram de mörkare delarna i Kiplings berättelse.

Här är tigern Shere Khan mer hämdlysten och blodtörstigare än någonsin, och djungeln precis sprängfylld av faror. Allt medan Mowgli, lite lillgammalt spelad av Neel Sethi, rusar genom djungeln som om han hade en fartmätare på armen.

Det är inte färrän den hypnotiska ormen Kaa, i en scen jag verkligen gillar, och inte minst när den lata livsnjutaren och bohemen Baloo (väl röstsatt av Bill Murray) kommer in i berättelsen som filmen välbehövligt varvar ner. Att Favreau glädjande nog förstått att dröja vid Mowglis och Baloos vänskap, men också humorn dem emellan glädjer mig, vilket lyfter filmen och skapar fler dimensioner till berättelsen, än bara tempo som tycks vara nutidens grundrecept i alla filmer, inte minst för barn.

Musiken då? Jo då, även om sångrösterna kanske inte de bästa så finns många av de välkända melodierna där. Men inte alla och ofta mer som bakgrundsmusik.

Jag kan heller inte låta bli att nämna de imponerande dataanimationerna och det faktum att filmen, som utspelar sig i Indiens djupaste djungler, obegripligt nog blivit filmad mitt i Los Angeles centrum.

Så till slutet, som gör den stora skillnaden. Genomgånde, nästan som ett mantra i filmen, betonas flockens betydelse för att säkra individens överlevnad och liv. I Mowglis fall borde den naturliga slutsatsen bli att han, liksom i Kiplings bok och i den animerade versionen, slutligen sällar sig till sin egen art, till människan och människobyn. (För där bli han ju en människa!) Men här väljer man att istället låta honom stanna, som den vargunge han blivit uppfostrad till, liggandes på en gren, tätt omsluten av vännerna Baloo och Bagheera. Det är vackert så.