Man vet aldrig var man har bröderna Coen. Varje ny film är ett nytt äventyr. Inte minst har de provat olika genrer, vänt ut och in på dem, prövat nya vägar och satt sin alldeles egen prägel på dem. Tänk bara "Fargo", "No country for old men", "True grit", och "Barton Fink". Det enda man vetat med säkerhet är deras kärlek till mediet, passionen för film.

Om någon tvivlat så lär deras nya, "Hail Caesar", sopa undan de betänkligheterna. Hela filmen är en hyllning till Hollywood. Detta om det ändå mest är baksidorna man skildrar.

Filmen utspelas 1951. Amerikansk film har en av sina guldåldrar, åtminstone vad det gäller antal produktioner. TV har ännu inte slagit igenom som någon allvarlig konkurrent till att visa rörliga bilder. Låt vara att det mesta inte direkt är några högklassiga rullar, men då och då blir det ändå guld av sanden.

Artikelbild

| Scarlett Johansson spelar Esther Williams-liknande DeeAnna Moran, i "Hail, Caesar!".

Här står inte filmens stjärnor i fokus, utan de som gör dem möjliga. I centrum finns en mycket inspirerad Josh Brolin som producenten Eddie Mannix. Denne jobbar 24/7 och filmen inleds med att han sitter i biktstolen och "erkänner" små synder.

Hans jobb är att få allting att rulla, att få hela den enorma apparat det är att spela in en långfilm att löpa friktionsfritt. Han grejar stjärnor med egon stora som skyskrapor (ofta mer eller mindre missbrukare av olika substanser och personer) och får dem på banan igen, ser till att skvallerpressen inte härjar fritt och att projekten inte slukar för stora summor. Ändå är en av synderna han egentligen biktar sig för att han älskar allt detta. Trots allt.

Runt omkring den skimrande drömfabriken tätnar skuggorna. McCarthyismen med alla sina övergrepp mot förmodade kommunistanhängare skildras här i skrattspegeln när stjärnan (en mycket bra George Clooney) i metafilmen "Hail Caesar" kidnappas av ett gäng Sovjetvänliga manusförfattare.

Coenbröderna hinner omfatta mycket i sin film: diskutera samhälle, relationer och religion, och lite till. De gör det med den lätthet som kommer sig av stort kunnande och brinnande glädje. Här finns många små metascener att glädja sig åt. Och stora. Inte minst bjuder filmen på ett slags tillbakablickar på genrefilmerna: västern, vattenbalett, dansfilm, historiskt kostymspektakel, med mera, med mera. Här bjuds på en Ester Williams, en Roy Rogers och en Gene Kelly. Ett stort antal kända skådespelare skymtar i små men viktiga roller: Scarlett Johansson, Ralph Fiennes, Channing Tatum, med flera.

De stora skratten kanske inte riktigt kommer men mängder med småleenden. Bra så. Likaså att man vågar skämta med saker som i deras hemland USA kan vara nog så kontroversiellt. Jag tänker på driften med religion, homofobi och kommunistskräck.

"Hail Caesar" är inte brödernas bästa, dit är det en bit. Men det är en intressant och sevärd berättelse de bjuder på även denna gång.