Är Cockpit en nytändning för svensk komedi? Nja, snarare kompetent återanvändning av väl beprövade komedigrepp som man i kvinnokläder, mansgriseri som straffar sig och farsartade förvecklingar, samt, givetvis, romantik. Genusdiskussionen har vi sett på vita duken förut. Det är romantikbiten i den här filmen som möjligen skulle kunna vara förnyelsen av genren.

Jonas Karlsson spelar Valle som blir av med jobbet som pilot. Då lämnar den penningsugna hustrun honom. Hon tar med sig parets lille blinde son. Valle älskar sin son och vill göra allt för att vara med honom, så han ger sig ut på jobbjakt. Det enda pilotjobb som finns ska tillsättas med en kvinna.

Han lånar kvinnliga attiraljer av sin syster, får jobbet och överraskas av manschauvinismen som han/hon möts av som kvinna. Men kollegan, som görs av Marie Robertsson, förälskar sig i den kvinna Valle utger sig för att vara.

Vid ett flyghaveri ställs hela hans upplägg på sin spets. Och förvecklingarna når klassiska farsnivåer på ett bröllop som Valle deltar i med sina båda identiteter.

Men avsikten med scenen där Valles blinda son förgäves försöker vara en i fotbollslaget är svårbegriplig. Är det lyteskomik? Ska man dra paralleller till Valles försök att vara något han inte är? Just denna lilla parentes drar en skugga över filmens skojfriskhet.

Men ingen skugga finns över Jonas Karlssons fantastiska arbete med sina båda roller. Han är befriande fjollfri som kvinna och älskansvärd som en vekare typ av man som försöker få till livet.

Med den här filmrollen sällar han sig till den skara bland elitskådespelare som gestaltat kvinnor på film, som Tony Curtis och Jack Lemmon (I hetaste laget 1959), Robin Williams (Välkommen mrs Doubtfire 1993) och Dustin Hoffman (Tootsie 1982). Parallellerna till just Tootsie är många. Scenen där den filmens huvudfigur går i sina kvinnokläder bland folkvimlet i city finns med också i Cockpit.

Men om Dustin Hoffmans Tootsie faktiskt utvecklas till en bättre människa som kvinna, så är det mer oklart om Jonas Karlssons kvinnliga pilot når någon som helst insikt. Underhållande är det i alla fall, bland hardcorefeminister, manschauvinister och alla andra som försöker hitta rätt i vår egen svenska samtid.