Det är ett imponerande hantverk som Lucasfilm levererar i den senaste ingången i Sagan om Rymdimperiet. Tekniskt och tempomässigt är det definitivt "extra allt". Det blir en sekundär sak att det förstås finns ett begränsat antal historier att berätta, och att den här är gjord ett antal gånger. Men underhållande är det.

På ett sätt känns det som om man lagt in de föregående filmerna i en lekfull dator och bett den att skriva ihop en berättelse som ska innehålla så och så mycket förnyelse och så och så mycket av igenkänning.

Det lyckas man bra med. Inget fan av Star Wars borde känna sig besviken eller utesluten. Nästa år är det 40 år sedan den första filmen kom och ruskade om på biograferna. Det är alltså åtminstone tre generationer biobesökare som har minnen och förväntningar. "Rogue One" är ingen fortsättning på den film som kom förra året, "The force awakens", utan ett fristående projekt. Det har förstås beröringspunkter med de tidigare, och en del kära överraskningar väntar runt hörnet. ”Rogue one” fogar in sig i ”Star wars”-kronologin strax före händelserna i ”Star wars: Episod IV – Nytt hopp”.

En sak man här liksom i "The force awakens" sett till är att ha bättrat på genusbalansen. Antalet är fortfarande förfärande lågt, men Felicity Jones i huvudrollen är ingen passiv prinsessan Leia utan en utbildad actionhjälte. Hon lyfter mycket av filmen och eftersom mansdominansen är så stor i övrigt är det välgörande.

Historien i sammanfattning. Vetenskapsmannen Galen Erso (Mads Mikkelsen) tvingas arbeta för Imperiet med att bygga världens dittills största massförstörelsevapen, ett som verkligen känns igen från Star Warshistorien. Han lyckas rädda sin lilla dotter Jyn men de båda skiljs åt under många år. Hon växer upp och hamnar motvilligt i rebellrörelsen. ..

Jag är verkligen förtjust i blandningen av superhightech och medeltid i berättelserna. Det blir ett slags cyberpunk som inte lite liknar en slags "Sagan om Ringen" i rymden. Här finns den motvillige hjälten, Sauron/Lord Vader, de fantastiska landskapen och byggnaderna och, ser man på, ett slags Ringens Brödraskap (borde förstås ha varit Systerskap som omväxling, men vi får ta det): en ung men synnerligen kapabel kvinna, en hjältelik ung man, en rädd men ändå modig ung man, en blind martial artsexpert, hans cyniska livvakt och en robot med smarta oneliners och ett högst mänskligt känsloliv.

Humorn är ju en annan viktig ingrediens i "Star Wars" och den finns även här, främst då utförd av just roboten K-2SO.

Action blir det i parti och minut, till och med så mycket att en viss trötthet infinner sig. Självklart får man köpa att även i denna högteknologi så slåss man slutgiltigt man mot man (kvinna) med svärd eller pistol. Likheterna med vilken annan krigsfilm blir uppenbar, det är mest bara utseendet som skiljer.

Men, som helhet, det är underhållande och superbt utfört. Och allt verkar krattat i manegen för en fortsättning.