Vi möter de fem föräldralösa flickorna Lale, Nur, Selma, Ece och Sonay som bor tillsammans med sin mormor och morbror i en liten by vid Svarta Havets kust. Som så många andra skollovsglada elever är de lite ystra och kastar sig i havet i vattenlek med andra jämnåriga, även pojkar. Helt oskyldigt, med alla kläder på, men skvallret sätter igång de onda tungorna och mormodern känner sig tvungen att låsa in dem för att bevara ”äktenskapsvärdet”. Men de vägrar att foga sig. ..

Av detta har Deniz Gamze Ergüven gjort en gripande, upprörande och ändå hoppfull berättelse. Det är förstås svårt att med våra kulturella glasögon riktigt greppa det här samhället. Turkiet vill bli medlem i EU men har en lång väg att gå. Många av de regler som genomsyrar livet här känns som 1800-talet. Samtidigt kan vi ju inte bara klappa oss för bröstet och säga hur duktiga vi är här.

Självklart är det som skildras här av främst kvinnoförtryck helt oacceptabelt, i vilken form och vilken plats som helst. Vansinnet med uppgjorda äktenskap och oskuldskult blir extra tydligt då det görs där det på ytan ser ut som vilket europeiskt land som helst. Flickorna är klädda som vilka som helst. Men under fernissan är det medeltid.

Artikelbild

Det är härligt att se flickorna kamplust. Särskilt den yngsta, Lale, vägra att foga in sig i mönstret och manar de andra till motstånd. De gör det i olika hög grad och med högst olika resultat. Deras gemenskap är dock i stort sett det enda de har då både mormor och inte minst morbror sviker dem totalt.

Filmen bjuder på en hel del tragikomiska scener, som då svärsonens familj ilsket tar de oblodiga lakanen till sjukhus och kräver en undersökning om den nyblivna hustrun verkligen varit oskuld. En del inblick i urgamla sedvänjor blir det också.

Främst grips jag dock av de imponerande skådespelarinsatserna. De unga agerande är suveränt duktiga och ger ett alltigenom trovärdigt intryck. Det är svårt att gestalta det alltid högaktuella ämnet om unga kvinnors rätt att bestämma över sina liv, kroppar och sin sexualitet utan att det blir fel åt endera hållet. Här är det fingertoppskänsligt rätt igenom och Deniz Gamze Ergüven har verkligen hittat rätt personer och måste själv tillhöra de duktiga regissörer som kan ge instruktioner till de riktigt unga.

Det är med glädje, sorg och hopp jag ser ”Mustang” som välförtjänt var Oscarsnominerad i kategorin bästa utländska film och även vann publikens pris vid Stockholm Filmfestival samt priset för "årets nykomling" vid European Film Awards. Hoppas att den gör nytta i liknande strukturer också.