Traditionellt firade storhelger är inte alltid så roliga, det finns alldeles för många förväntningar som kan punkteras. ”Tomten är far till alla barnen” 1999, ”Nightmare before christmas” 1993, ”Ett päron till farsa firar jul” 1989, franska ”En julberättelse” 2008, ”Grinchen - julen är stulen” 2000, ”Bad santa” 2003 - i alla dessa filmer med jultema ekar ensamhet och vånda hos rollfigurerna under lager av glitter, förväntningar och annat lullull. Helena Bergströms bidrag till genren är inget undantag. Innan den ödesdigra julaftonen i ”En underbar jävla jul” är över har det skett en mindre känslomässig urladdning i stil med en Lars Norénpjäs.

Själva handlingen är rätt kul, åtminstone på papperet. Simon och Oscar är förlovade och har nyss köpt hus tillsammans med sin bästa vän Cissi. Trion väntar dessutom barn. Tillsammans ska de ta hand om det. Nu gäller det bara att berätta om beslutet för släkten, som redan nu har lite svårt för killarnas val av livspartner. Samtidigt ska det första gemensamma hemmet visas upp. Det är ett renoveringsobjekt, ett dödsbo som trion köpt i, komplett inrett utifrån en äldre dams smak.

Oscars pappa, spelad av en sällsynt surmulen Robert Gustavsson, vet inte hur mycket galla han vill ösa över husköpet. Hans ängsliga hustru, spelad av Maria Lundqvist, släpper omväxlande ifrån sig verbala grodor och slätar över med mammiga omsorger om familjelugn. Oscar, spelad av Anton Lundqvist, också i verkligheten son till Maria Lundqvist, är ett under av överslätande välvillighet. Han matchas fint av Anastasios Soulis som spelar partnern Simon och Rakel Wärmländer som den höggravida Cissi.

Artikelbild

| Med Maria Lundqvist och Robert Gustafsson i samma film är det upplagt för slapstick, men "En underbar jävla jul" är mer än bara snubbelhumor.

Michalis Koutsogiannakis gestaltar Simons pappa, den på många sätt ”lyckade invandraren” och regissören och medmanusförfattaren Helena Bergström har själv tagit hand om rollen som hans exfru med en ny kille, Peshang Rads Rami i släptåg.

När man sitter där i biostolen och oroar sig för att något ska hända som får de spröda relationerna mellan dessa människor i gungning så kan man ge sig på att det faktiskt händer också. Och precis som vid en Norénpjäs så kan filmen fungera som ett slags själslig rening. Fullt så eländiga och pinsamma blir inte de flestas jular, eller?

Helena Bergströms dramakomedi är mer allvarlig än lättsam, jag skrattar inte en enda gång. Filmens julfirare kämpar med att ta hål på flera infekterade fördomsbubblor och lyckas nästan hela vägen med det. Tyvärr förmedlas också en del schablonbilder. Men välspelat julstrul är det.