Det är en stark skildring som regissören Emmanuelle Bercot har gjort, och tanken är nog att man ska känna hopp, att ingen någonsin är förlorad. Med rätt insatser kan vem som helst fås att fungera i samhället, hur svårt det än kan verka. Möjligen är problemet här att det är svårt att tro på det. När filmen slutat är man mest upptagen med tankar som ”hur ska detta kunna fungera?”.

Den 6-årige Malony har vuxit upp med en mycket labil mamma som nu har fått nog av sin situation som ensamstående mor till två små och helt sonika överlämnar honom på ett möte med de sociala myndigheterna. Vi möter honom igen 10 år senare, en skolkande, småkriminell och mycket frustrerad tonåring. Hans ilska ställer till det i många situationer och han ställs inför en ungdomsdomstol.

Där finns domaren Blaque (Catherine Deneuve) som har ett gott hjärta och ger honom chansen. Det fortsätter hon med flera gånger framöver, för det är ingen enkel sak att få Malony på rätt köl. Någonstans har han något ändå som slår an en ton i medmänniskorna, för det är inte lite resurser som sätts in på honom. Hela vårdapparaten står på tå, och som hans olycksbröder från annan ort säger i ungdomsfängelset: ”hade du varit svart eller arab, då hade det varit annat”.

Den sidan kan man se för storspelande Rod Paradot sätter sin karaktär från start. Han är en truligt söt pojke, men definitivt inte charmig och snudd på livsfarlig i sina utbrott. Det är svårt som publik att riktigt förstå vad Emmanuelle Bercot vill med sin film. Den lär definitivt inte rekrytera någon till sociala jobb tror jag. Men en bra inblick tror jag det är hur som helst.