Vi påminns ständigt – och inte minst de senaste dagarna – vad våld och propaganda innebär. Det behövs förstås inga filmer till det. Men hela serien ”Hunger Games” är ett sällsynt bra exempel på allt detta, dessutom gjort så att berättelserna fångar så många åldrar.

I kriget är alla förlorare. Ingen vet det bättre än Katniss Everdeen som utan att vara en traditionell hjälte fått kämpa sig igenom hur mycket som helst av blodig kamp, svek och tvivel på vad som är rätt. Nu står rebellerna inför det sista avgörandet, i själva huvudstaden där president Snow väntar.

Liksom i tidigare delar är det en grym berättelse med många och blodiga offer. Det är genomgående spännande och miljöerna i denna dystopi, där innevånarna har högteknologi men också jobbar mycket manuellt, är skickligt framställda. Emellanåt kan man känna en viss klaustrofobi då så mycket av filmen utspelas djupt nere i underjorden. Det mörka i fotot understryker mörkret i berättelsen ytterligare.

Artikelbild

Det finns ett ”romantiskt” triangeldrama i berättelsen, mellan Katniss och barndomsvännen Gale, en mer klassisk moatjé, och den mer mångbottnade och numera ganska sargade Peeta. Men den delen av historien blir inte särskilt bärande, men finns som en undertext. Berättelsens styrka och det som håller kvar intresset är främst att Katniss trots sin skicklighet på många saker ändå förblir en människa med dess svagheter. Hon tvivlar på hur kampen ska föras, hon tvivlar på sig själv. Det stärker djupet i filmen, och Jennifer Lawrence gör hennes både starka och svaga sidor trovärdiga. Men hon är lika skicklig med sin pilbåge som hennes hjärta är stort.

Lägg till många suveräna biroller. Inte minst tänker man på Philip Seymour Hoffman som ju avled för ett tag sedan. Elisabeth Banks lyfter som den akut fåfänga Effie Trinkett, liksom den infama propagandamästaren Caesar Flickerman, spelad av Stanley Tucci. Donald Sutherland har lagt ännu en ond karaktär till sin digra lista. Svagast är tyvärr annars så skickliga Julianne Moore som inte förmår gjuta mer kraft in sina tal som president Alma Coin än vad Stefan Löfven lyckas med. Och det räcker ju inte långt.

Båda sidor är också beredda att göra bondeoffer för sin sak. Historien här visar tydligt hur makt och våld korrumperar alla till slut. Inte minst är filmen modern i upplägget av hur media används i propagandan.

Det märks på sina ställen att man velat dra ut på actionscenerna för att få det att hålla för två delar. Men det är snyggt gjord action och filmen som helhet var väl värd att vänta på.