"Till drömmarnas land" är den ironiska titeln på en poetiskt laddad historia om 15-åriga svenska Elin och den romska, några år äldre Sabina, som blir vänner under ett sommarlov.

Sabina och hennes två äldre bröder bor tillfälligt i den lilla bruksorten Holmsund i norra Sverige. Brorsorna jobbar i en verkstad men Sabina har inte så mycket att göra. Hon söker jobb utan resultat och pantar burkar. På det hela taget verkar de tre romerna sköta sig själva men de väcker ändå uppmärksamhet och fördomar på den lilla orten.

Tonen i filmen är sorgsen. Jag räknar till död mamma, självskadebeteende, mobbning, tokig pappa, avsaknad av framtidsdrömmar och en trist uppväxt i ett samhälle präglat av miljöförstöring och inskränkthet. Och då har vi inte ens kommit till romska Sabina.

Artikelbild

| "Till drömmarnas land" utspelar sig i industrisamhället Holmsund i norra Sverige. Pressbild.

Elin och Sabina hittar varandra, trotsar språkförbistringen och ber fucking Holmsund att fara åt helvete över en kebabpizza. Men sedan ebbar dramat liksom ut. De rumänska romernas situation i Europa och i Sverige är utsatt, ja så är det tveklöst. Och att växa upp med en psykiskt instabil och sluten förälder är inte lätt för ett barn, självklart. Men det känns som att det fattas en story någonstans och som att det Mycket Viktiga Ämnet har fått vara gott nog. Resultatet blir lite Lukas Moodysson-light, utan fungerande humor och fördjupning.

Det finns samtidigt många berömvärda ansatser här. Det är tydligt att regissören Victor Lindgren, som har vunnit flera priser med sina tidigare kortfilmer "Ta av mig" och "Jag vill nå dig", drivs av ett patos och han är dessutom bra på att måla upp starka bilder. Personregin är också skickligt gjord, både Andreea Petré, som kommer från Bukarest, och Elin Marklund i huvudrollerna får chansen att glänsa i enstaka scener.

Med ett lite vassare manus hade "Till drömmarnas land" kunnat bli en ond saga, med mer att säga om sin samtid än vad den gör nu.