Spider-Man, det är ju han Peter Parker, som blev biten av en radioaktiv spindel och blev den svingande hjälten av New York. Det vet ju alla, inklusive Miles Morales som kämpar med puberteten, en ny skola och relationen till sin stränga polispappa.

Men en dag blir Miles biten av en radioaktiv spindel strax innan han träffar Spider-Man. De hinner båda uppfatta ett släktskap innan det otroliga händer, Spider-Man dör. Och sedan händer det mest konstiga, universum blir instabilt och dimensionerna krockar och vips finns det inte bara en utan flera Spider-Man, bland annat grisen Spider-Ham som verkar ha ramlat rakt ut ur en Snurre Sprätt-dimension.

Den som eventuellt väntade sig ett mer traditionellt Spider-Man-äventyr i samma tidsaxel som Avengers-universum får tänka om. "Spider-Man: Into the spiderverse" är ett fristående äventyr som korsar kvantfysikhumor med imponerande kreativa animationer.

Artikelbild

| I "Spider-Man: Into the spiderverse" får unge Miles Morales ta över efter Peter Parker. I alla fall i ett alternativt universum. Pressbild.

Resultatet är smått fantastiskt. Tempot är högt, skämten många och populärkulturreferenserna virvlar runt i en värld som är oberäknelig och ser ut som en högkvalitativ serietidning. Skurken Kingpin är ritad som en kolossal svart tegelsten, som fyller hela rutan, små textrutor förstärker serieestetiken, samtidigt som de visuella effekterna naturligtvis är mycket, mycket snygga.

Varenda ruta är så detaljrik att det tar ett tag att uppfatta det, men Miles lever faktiskt inte i samma värld som vi i publiken, utan i ett alternativt universum där Coca Cola heter Koca Soda, vilket blinkar förbi på en reklamskylt.

Miles Morales är en sympatisk hjälte som det är lätt att heja på och fint nog får hans historia tillräckligt med utrymme för att balansera den i övrigt ganska tossiga handlingen med lite lugn och äkta känsla. Men det finaste av allt är den avdramatiserade synen på superhjältar, som uppenbarligen finns lite här och där.