I Jane Magnussons dokumentär om Ingmar Bergman som fick premiär förra året vittnades det om demonregissörens ökända temperament. Han var egensinnig och argsint, kunde både krossa och lyfta människor. Och hade en lång produktiv karriär.

Siv Wennberg debuterade på Stockholmsoperan 1972. Under sina glansdagar var hon en av Sveriges absolut bästa sopraner. Hon blev hovsångerska 1994 och gjorde succé internationellt.

Hon är också en grandios person som inte ber om ursäkt för sig. Så långt ifrån Jante man kan komma och väldigt explosiv. I "Sivandivan", drar hon själv parallellen till Bergman: "han var också aggressiv men han hade makt. Jag hade ingen makt."

Artikelbild

| "Sivandivan" handlar om Siv Wennberg, som spåddes en lysande karriär som operasångerska. Pressbild.

Så blev hon paria. Exakt varför det blev så borrar filmen inte ned sig i, förutom den outtalade "sanningen" att ekvationen kvinna och jobbig aldrig funkar. Något utrymme för självrannsakan finns heller inte hos vår huvudperson.

Små scener, laddade av humor, melankoli och tragedi delas upp i akter, likt en operaföreställning. Siv bakar sockerkaka av kakmix, går till frissan och lyssnar på gamla inspelningar av sig själv. Ibland är hon rasande, ibland är hon nöjd. Aldrig tråkig.

Framförallt ger hon aldrig upp. Hon är hela tiden på väg mot rampljuset på ett eller annat sätt. Filmens dramatiska kulmen handlar om en konsert – en inte helt oladdad affär då till och med hennes ständigt peppande livskamrat Eric Carlenstople (en sådan fin vän skulle verkligen alla behöva) verkar nervös för hur mycket hennes röst egentligen håller för.

Fotot (av Ellinor Hallin) är en viktig pusselbit för de olika nyanser av Siv som målas upp. Det blir omöjligt att se filmen utan att känna en stor ömhet för Sivandivan. Excentriska damer i hennes ålder vimlar det inte av i offentligheten, sådana här original ska vi vara rädda om.