Svenskfinland har en i särklass produktiv författare, nämligen Karin Erlandsson som har skrivit fem böcker på två år. Hon skriver för både barn och vuxna och hennes senaste bok som heter "Alla orden i mig" handlar om hennes skrivande.  

Planering är allt, framgår det. Planering av vardagslivet –  i de finlandssvenska kulturkretsarna var det många som blev provocerade när det visade sig att hon och hennes man till och med  månadshandlar –  men framförallt av skrivandet.  För varje bok räknar hon  ut hur mycket tid hon har på sig och sedan bestämmer hon hur många ord hon behöver skriva per dag. Oftast är det fråga om ett par tusen - på det som ska bli bok, vill säga, för hon är samtidigt verksam som kulturjournalist. Hon väljer texten fram om sömn, tv-serier och bjudningar, hon börjar genast på morgonen, hon sitter med bettskena, hon är oerhört fokuserad och med uppenbar stolthet uppger hon att det en gång blev 23 000 ord på fyra dar. Skrivandet som extremsport, kan man tycka, skrivandet som beroende, medger hon själv. Men framförallt njutning: “Bevisligen finns det massor med författare som tvingar fram varje ord. Jag dansar fram dem. I slutet av en bok är jag ofta så full av energi att jag måste stiga upp och dansa mellan kapitlen.”  

Hennes bryska besked till de skrivhugade är att alla ursäkter för att inte börja är svepskäl. Den som misstänker att en sådan kvantitet måste innebära att det är si och så med kvalitén får tänka om. Redan med sin första roman "Minkriket" nominerades hon för Nordiska rådets litteraturpris och sedan dess har hon fått pris efter pris. 

Artikelbild

| vinterlov utan snö, barmark strax söder om Fullerö Foto : STAFFAN CLAESSON 2016-12-29

Jag måste erkänna att också jag hör till de provocerade men samtidigt har Karin  Erlandsson fått mig att fundera på vad jag håller med henne om och vad inte.  Också jag tror att det viktigaste är att börja på. Många mindre erfarna skribenter –  exempelvis studerande –  föreställer sig att de först ska ha hela texten i huvudet och först sedan börja skriva ner vad de tänkt ut. Men tänkandet sker i skrivandet, skrivandet är en upptäcktsfärd, man vet inte vad man vill säga förrän man börjat säga det och hör hur det låter. Och man ska inte vara rädd för att skriva dåligt. En dålig text är alla gånger bättre än ingen text, en dålig text är en utgångspunkt för en bra text. 

Jag håller med  Erlandsson om att man gärna ska skriva varje dag för att hålla texten vid liv men mina ord dansar ingalunda fram så för mig räcker det ofta med ett par hundra. I själva verket skriver jag bäst om jag bara har en timme eller två på mig, tanken att ha hela lediga dagar att ägna skrivandet känns snarast skrämmande. Och även om jag kan välja texten fram om tv-serier så väljer jag inte bort sömn eller umgänge med vänner och familj. Mot slutet av boken bekänner Erlandsson vad det är som gör att hon driver sig så hårt:

“När som helst kan det ta slut. Det finns inga garantier för att det som pågått ska fortsätta. En morgon kanske jag sätter mig ner framför det tomma dokumentet utan att veta vad jag ska ta mig till,

I denna dödsskuggans dal verkar all kreativitet. Skapandet lever intill skräcken.”

Artikelbild

| Merete Mazzarella. Bilden är ett montage.

Den skräcken borde jag ju ha långt större anledning  att känna än Erlandsson för jag är trettio år äldre men tvärtom är det så att det vid den här åldern känns viktigare att leva, att vara närvarande i nuet, än att skriva. Den dag jag ligger på mitt yttersta lär det inte vara oskrivna böcker jag ångrar.