Med soundchecket avklarat inför den första av tre Sverigekonserter sätter sig Eilen Jewell i en av fuskskinnfåtöljerna på Teatern i Norrtälje medan trumslagaren och äkta maken Jason Beek lägger fram skivor och mejllistor inför kvällens spelning. Bandet reser själva, vilket innebär att man måste ha koll på allt.
- Jason ordnar det mesta och sen knyter jag ihop de lösa trådarna, säger Eilen Jewell som lämnade Idaho för New Mexico som 19-åring.
Med en collageexamen i Liberal arts, upptäckte hon att det enda hon kvalificerat sig till med studierna i litteratur, filosofi, matematik och språk var ytterligare studier.
- Det enda jag visste var att jag ville hålla på med musik och skrivande. Och så drömde jag om att åka till Europa och jobba på lantgård.
Det blev något år på en getfarm i Belmonte innan Eilen Jewell flyttade till Kalifornien och inledde sina tumbleweed-years av ströjobb och sporadiska spelningar.

Från Kalifornien gick flyttlasset till Massachusetts. 2003 startade hon sitt första band, med Jason Beek som en av medlemmarna. Tre år senare bildades det band som hon kommer till Katalin med i kväll. Förutom Beek består det av gitarristen Jerry Miller och basisten Johnny Sciascia.
Eilen Jewell spelar ur den amerikanska folktraditionen med referenser till Hank Williams, Loretta Lynn och Lucinda Williams. Själv gillar hon att använda ish-ändelsen när hon beskriver sin musik; folkish, bluesish, countrish. Och hon berättar att det var Gillian Welch som fick henne att förstå att man kan ha trumset i folkmusik.

Sett över Eilens Jewells tre skivor har hon rört sig från blues, rockabilly och jazz över country och honky tonk till den brittiska invasionens Kinks och Animals. Eilen Jewell gör inte någon smeksam fireside-musik, det är mer av americana-noir som kliver rakt ut i svärtan och saknaden med en ljudbild som sträcker sig tillbaka mot tiden före 1960-talets british invasion.
Den starka, självklara rösten bär spår av både Lucinda Williams och Billie Holidays svärta och återhållna vemod.
- Jag var åtta år och hörde en av Billies sånger i en film på tv. Då hade jag ingen aning om vem hon var. Jag hittade hennes namn i eftertexterna och sen gick jag till biblioteket och lånade ett par skivor.
Loretta Lynn är en annan av Eilens musikaliska influenser. En tributeskiva till den amerikanska countrysångerskan är klar och kommer ut senare i sommar under namnet Butcher Holler, en variant på Lynns födelsestad Butcher Hollow. En dubbeltydig ordlek, säger Eilen med ett av sina leenden i mungipan:
- Det är vi som håller i slaktkniven.

Eilen har börjat skriva på en uppföljare till den kritikerrosade Sea of tears.
- Jag har haft svårt för att skriva på turné, vill helst dra mig tillbaka på skrivretreat och stänga ute världen, men eftersom vi har turnerat så mycket de senaste åren har jag börjat skriva lite överallt, säger Eilen Jewell som styr sitt band med en egenritad bild ur myten om Daedalus, en sol, en vinge av vax och en labyrint tatuerad på sin vänstra arm.
- Det är för att påminna mig om att hålla jämvikten, balansen i tillvaron och att inte låta mig dras i väg åt fel håll.