Härom veckan var det invigning på Carolina av nya utställningslokalen. Den akademiska gräddan var där. I vimlet såg jag flera pensionerade överbibliotekarier och universitetsrektorer. Nuvarande rektorn invigningstalade med stora ord om kulturarv och framtidens forskningsbibliotek.
Är Carolina ett forskningsbibliotek? Forskarna verkar fly stället som pesten. Jag tillhör den allt glesare grånande skara som fortfarande besöker biblioteket. Här har jag bedrivit min forskning och skrivit det mesta av mitt författarskap. Nu sitter jag i B-salen som har låsta fönster. Det är väldigt kvavt. Jag njuter av Senecas Breven till Lucilius. Smaka på det här! ”Att leva är att göra krigstjänst.” Så är det. Åtminstone om man vill forska på det anrika forskningsbiblioteket Carolina.
Efter renoveringen är inget sig likt utom A- och B-salarna som fått behålla sin patina. Carolina är numera ett studentbibliotek med en läsesal i två våningar och rader av bord. Det ser ut som ett sovjetiskt bygge i betong och glas. C-salen är tidigare omgjord till mysrum med vräkiga soffor och heltäckande matta. Coolt!
Det blir lätt stimmigt i den nya läsesalen och jag fattar inte hur studenterna ska få studiero. Kallt är det också och tomt nu på sommaren. Entréhallens spygröna färg är härlig. Pärlan efter renoveringen är ändå den roterande entrédörren som svänger sakta och vips är jag inne. Vilket under!
Men inte alltid. Ibland är det klämdagar då personalen har ledigt. Inte så klämmigt för en grånande forskare som vill göra ett gott jobb. Heliga arbete som Sven Delblanc sa. Jag jobbar på ett föredrag om honom. Vaddå ska man jobba på klämdagar? Det är väl inte riktigt svenskt? Nä, nä.
Här på Carolina har jag vankat sedan mitten av 70-talet. Jag minns Ingemar Hedenius. Varje dag exakt två på eftermiddagen dök han upp på väg till D-salen på övervåningen där filosoferna höll till. Stånkande och flämtande tog han sig uppför den branta spiraltrappan och hela A-salen höll andan. Skulle han klara det eller få en stroke?
Min bordsgranne är Thure Stenström. Han kommer tidigt på morgonen. Först hör jag ljudet av en käpp och sedan visar han sig och lägger käppen på sitt bord. Det är en vacker käpp av bambu med snidade utsmyckningar. Han berättar att den tillhört en släkting som var slavägare i amerikanska Södern i början av 1800-talet. Han brukade slå sina slavar med käppen. ”Min käpp och stav”, säger Stenström och är försvunnen. Inte ens han vill stanna kvar. Jag går också.
För vem är nya Carolina?